ÅSIKT

Jag var 10 år och expert på vuxenliv

LEDARE

Jag kom till Sverige med min mamma när jag var i åttaårsåldern. Min pappa hade redan varit här som politisk flykting i ett år och lärt sig lite svenska.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag och mina två bröder lärde oss svenska snabbt och nu fick vi hjälpa mamma att tolka överallt. Det kunde till exempel handla om att gå med mamma till Svenska Bostäder för att diskutera vad som hade gått sönder i lägenheten eller att följa med mamma till affären för att tala om hur mycket saker och ting kostade.

Men när det gäller kontakterna med vården fick alltid jag följa med mamma eftersom hon ansåg det olämpligt att pojkar skulle få kännedom om hennes sjukdomar. Vid 10 års ålder var jag expert på allt i en vuxens kvinnas vardag från kvinnosjukdomar till tvätt och torkmaskiner.

Ibland ville jag vara effektiv och svarade snabbt på alla frågor doktorn ställde innan jag ens hade tolkat för min mamma vad frågorna gällde. Då blev läkarna irriterade och talade bestämt om för mig att det var min mamma som skulle svara på frågorna.

Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på hur mycket jag skämdes, samtidigt som jag tyckte att de var orättvisa. Jag ville ju bara få det avslutat så fort så möjligt för att gå hem och göra mina läxor eller vara med kompisar. Det är klart att i dag tycker jag att det var rätt av läkarna att inte låta mig kränka min mamma genom att inte ens fråga henne.

Under min barndom var det ingen i kompisgänget som tyckte att man var konstig som skulle följa med mamma till doktorn eftersom alla andra gjorde det också. Alla vi invandrarbarn brukade kunna våra mammors och pappors personnummer bättre än våra egna.

I ett reportage i senaste numret av Kommunalarbetaren kan man läsa om hur jobbigt det kan vara att tolka för sina föräldrar. En av killarna som intervjuas, Hesen Usiv, lyckas beskriva det vi alla känner:

”Ens barndom försvinner. Jag växte upp tidigare än andra barn. Jag fick tidigt vuxenkänsla som att ta ansvar och vara omhändertagande. Jag tror knappast att mina svenska kompisar tog så mycket ansvar för saker och ting. Att tolka för mina föräldrar var ingenting som jag själv hade valt. Trots att jag skämdes kändes det som en plikt att göra det.”

Det är detta som debatten borde handla om när man talar om vikten av att människor lär sig svenska. Om föräldrarna var medvetna om vilken börda det är för barn att ständigt tvingas tolka för sin mamma och pappa skulle de vara mycket mer angelägna att lära sig språket.

Då skulle det samtidigt bli mycket enklare för dem att förstå sig på det svenska samhället. Mycket misstro och onödig oro skulle försvinna.

Men enbart motivation räcker inte. Det behövs också mer resurser till språkundervisning.

I dag har invandrare endast rätt till två timmars undervisning i svenska om dagen.

Med så låg studietakt är det inte stor chans att man lär sig språket, särskilt inte om man bor i ett segregerat område och aldrig träffar människor med svenska som modersmål.

Emine Onatli