Företagens – och statens – ansvar

18 november 2008. Den här veckan diskuterar den amerikanska kongressen ett stödpaket för bilindustrin. Konsekvenserna av krisen – pessimisterna talar om tre miljoner förlorade jobb – anses hota hela ekonomin.

Den svenska debatten låter lite annorlunda. Trots att Anders Borg i går spådde en arbetslöshet på nio procent finns inga planer på statliga ingrepp. Ansvaret för de som förlorar sitt jobb läggs på företagen. Moderater som Reinfeldt, Borg och Littorin påminner nästan om radikala agitatorer.

–?Vinster under bra år som sedan ska växlas över i ansvar i sämre tider, sa Sven-Otto Littorin i förra veckans riksdagsdebatt om varslen.

Borde ta mer ansvar

Staten ska inte agera städgumma för kapitalet, skulle det ha hetat i

ministrarnas ungdom på 1970-talet.

Socialdemokraterna är alltför snabba att ”befria företagen från detta ansvar”, förklarade Littorin i riksdagen.

Som politisk retorik är det effektivt.

I verkligheten har företag dock mycket olika möjligheter att ta ansvar.

På vissa, som Volvo AB med bland annat lastvagnar och Powertrain, är det möjligt att känna igen Littorins beskrivning. De har tjänat stora pengar och skulle kunna ta ett ansvar. Därför fick också ledningen för motorfabriken i Skövde hård facklig kritik när varslen kom i förra veckan.

–?Jag är mycket upprörd över företagets agerande, sa verkstadsklubbens ordförande Lars Ask i Dagens Arbete.

Hos andra, som Volvos personbilstillverkning, finns det anledning att fråga vilka resurser företaget har för de som tvingas sluta. Tidigare vinster har försvunnit in i Fordkoncernens svarta hål och de resurser som finns kvar är intecknade i försöken att få verksamheten att överleva.

Medan andra regeringar, på båda

sidor Atlanten, ger sin bilindustri stöd tycks den svenska regeringen mena att Volvo personvagnar ska använda sitt kapital för att driva arbetsmarknadspolitik.

Slår mot underleverantörer

Värst måste Littorins ord slå mot de hundratals underleverantörer som utgör fordonsindustrins bas. Deras verklighet är sedan länge en ständig press på priser och villkor. Krisen för fordonsindustrin slår direkt mot leverantörerna.

Till det kommer allt längre leverantörskrediter. I dag förekommer det att storbolagen inte betalar sina räkningar på fyra månader, samtidigt som de mindre företagen får allt svårare att låna i banken.

Det är svårt att se hur dessa företag ska kunna axla det ansvar Reinfeldt och Littorin vill lägga på deras axlar, eller vilken trygghet ministrarnas tal skapar bland de varslade.