OTILLRÄCKLIGT

7 december 2008. I tre månader har företrädare för den svenska regeringen försvarat en budget som redan när den presenterades kunde avfärdas som makulatur. Under den tiden har världens finansiella strukturer skakats. Banker – också i Sverige – har förstatligats och tusentals miljarder har satsats för att hålla systemet igång.

Under de tre månaderna har också efterfrågan och sysselsättning brutit samman. I Sverige har industrin, från färdiga lastbilar till malmutvinning, tvärstoppat. Byggmarknaden är iskall och både den privata och den offentliga tjänstesektorn gör sig av med anställda. Varselsiffrorna når nivåer som ingen sett sedan tidigt 1990-tal.

I Washington, Bryssel och Peking har det presenterats stimulanspaket i ett försök att politiskt lindra effekterna av det som händer. Men inte i Stockholm, inte förrän i går. I stället har vi fått höra att den budget som förutspådde en snabb och övergående nergång är ett ”superpaket”. Vi har fått höra att regeringens politik ännu inte börjat verka, och att det som görs ligger i linje med EU:s planer.

Förvånade liknöjdhet

En liknöjdhet som med tiden inte bara förvånat den politiska oppositionen.

Alla, från Svenskt Näringsliv och LO till Lars Calmfors och Konjunkturinstitutet, har ställt krav på stimulanser. Så sent som i går förklarade Riksbanken att räntesänkningen måste kompletteras med en mer aktiv finanspolitik.

I går skulle alltså svaret komma. Ett krispaket för att möta lågkonjunkturen och, kanske viktigare, tvätta bort bilden av en regering utan handlingskraft. Rekvisitan och delar av manuset hämtat från tiden den tidiga hösten. Alliansens fyra partiledare stod åter sida vid sida, och statsministern talade åter om budgeten som ett ”superpaket”, ett paket som dock nu måste kompletteras.

Gårdagens åtgärder summeras till 8,3 miljarder kronor,

något mer än hälften av den summa som riksbankschefen i går beskrev som ett minimum. Andra bedömare, bland annat Konjunkturinstitutet, ser ett betydligt större behov.

Det handlar om tre miljarder i välbehövliga förstärkningar av arbetsförmedlingens resurser, om ytterligare subventioner av de så kallade nystartsjobben och nya platser i vuxenutbildningen. Sådant som borgerliga politiker annars föraktfullt har avfärdat som ”ams-politik”.

Gör helt om

Regeringspaketet innehåller dessutom en miljard för drift och underhåll av vägar och järnvägar och tre miljarder till ett slags rot-avdrag. För privatpersoner blir byggtjänster avdragsgilla på samma sätt som de så kallade hushållsnära tjänsterna.

Med krispaketet gör regeringen helt om, och det är utmärkt. De nya resurserna till arbetsmarknadspolitiken behövs, liksom stimulanserna av byggandet.

Avslöjar politiska brister

Som svar på den kris det svenska samhället nu är på väg in i är det emellertid alldeles otillräckligt. Regeringens förslag innehåller inga stimulanser för att få i gång hushållens konsumtion. Inget extra barnbidrag, ingen sänkt moms och inga lättnader för pensionärer. Det innehåller inte heller några pengar till kommunerna, sannolikt nästa krisbransch, och inget stöd för att överbrygga efterfrågekrisen i andra branscher än byggandet.

Det är för sent, för lite pengar och alldeles för begränsade insatser. Framför allt avslöjar den ekonomiska krisen hur bristfällig den politik som nu förts under två år varit. Nedrustningen av arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken, bristen på näringspolitik och nedskärningarna inom vuxenutbildningen är den skakiga grund som regeringen nu måste bygga en krispolitik på.

Det blir inte bra.