AMF – ryggrad
i samförståndet

31 Mars 2009. Som utgångspunkt för journalistik har historien om pensioner och bonusar i AMF allt, som verktyg i händerna på politiska opinionsbildare det mesta. Och det är kring personerna i bolagets ledning det mesta kretsar.

Ändå kan det vara dags att ställa frågan vilka effekter AMF-direktörernas bonusar och pensioner kommer att få på samhällsklimatet. De kan nämligen vara större än de först syns.

Stärkt inflytande

Just nu ser Wanja Lundby Wedin över sina styrelseuppdrag, och många menar att just AMF borde vara ett av de första som stryks från listan. LO-ordföranden ska, som det brukar heta, stå fri.

På köpet skulle företaget få en ledning med större specialkunskaper och mer tid. Och LO:s inflytande kunde i praktiken stärkas.

Det är rimligt, och resultatet av de senaste veckornas avslöjanden blir sannolikt att LO-ordföranden lämnar AMF:s styrelse.

Problemet är bara att AMF inte riktigt är vilket företag som helst, och att bolagets styrelse inte är någon vanlig bolagsledning. Tillsammans med bolagen Fora och AFA utgör det en rest från en tid när arbetsmarknadens centrala parter verkligen bar fram ett slags samförstånd.

Bidragit till problemlösning

Bolagen är den organisatoriska ryggraden i det som finns kvar av den svenska modellen. Centralorganisationerna löneförhandlar inte längre, arbetsmarknadens parter finns inte kvar i myndigheternas styrelser och försöken att sluta ett nytt huvudavtal har havererat.

Samförstånd förutsätter att man träffas, helst för att åstadkomma resultat tillsammans. Ledningen för de gemensamma försäkringsbolagen erbjuder fortfarande den plattformen. Där har de alla funnits, Bäckström, Lindsö, Tunhammar, Duker, Johnsson, Olausson och Bard.

Det har antagligen bidragit till att LO och Svenskt Näringsliv kunnat lösa hotande problem, som frågorna om omställningsavtal och behandlingen av utländska företag.

Går att förstå

Kanske är det därför som LO-ledningen så intensivt försvarade de bonus­utbetalningar som blev affärens början, trots att de uppenbart kolliderade med organisationens principiella hållning. Kanske är det därför som både representanter för Svenskt Näringsliv och LO med en mun talat om hur väl styrelsearbetet fungerat, och kanske är det därför som Lundby-Wedin undviker att lämna den enda styrelse som faktiskt skulle ha någon betydelse för debatten.

Det går att begripa. Men om det är en sak de senaste veckorna visat är det antagligen att bolag som AMF och Fora behöver en styrelse som är helt koncentrerad på företagets ledning. Den svenska modellens samförstånd får skötas någon annanstans.