Låt idéerna tala i stället

29 APRIL 2009. Säga vad man vill om regeringen, men den är onekligen villig att berätta om sina egna tillkortakommanden. Budskapet från statsministern, finansministern och den moderate partisekreteraren, är nästintill undantagslöst att de inte kan göra något mot krisen. Ja förutom att inte vara Mona Sahlin. Och det kan herrarna onekligen inte anklagas för.

Rättat in sig i ledet

Ingen kan längre behandla krisen som ett gupp på vägen till valet 2010. Finansministern försökte in i det sista och lade en höstbudget baserad på solskensprognoser, men nu har även han rättat in sig i det så kallade ”skitåret”.

Den nuvarande moderata berättelsen är att krisen kommer utifrån, och det stämmer naturligtvis. Men att därifrån hävda att det inte finns något vi kan göra för att påverka förloppet. Det går inte. Konjukturinstitutet hade velat se en större stimulans för att rädda 50 000 jobb, men det väljer regeringen att inte göra. Ett politiskt val som måste få diskuteras för vad det är.

Skuggbudget

Moderaterna tror inte på att politiken i grund och botten kan åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Inte en bättre värld eller för den delen en snabbare återhämtning från krisen. Det är en hållning som ska respekteras, men den ska inte framställas som den enda möjliga vägen.

Den skuggbudget som Socialdemokraterna presenterar i dag bygger i grunden på ett helt annat synsätt på krisen. Man frågar sig varför Sveriges tillväxt drabbats hårdare än andra EU-länder, en skillnad som inte beror på exporten utan en mycket kraftigare minskning av konsumtionen. Varför känner sig svenskar i högre grad osäkra inför framtiden? Och vad kan man göra mot detta i termer av näringspolitik, arbetsmarknadspolitik och genom att se till att den svenska arbetslöshetsförsäkringen inte är sämre än i många jämförbara europeiska länder?

Inte så spännande

Fredrik Reinfeldt försökte i sitt tal på Moderaternas kommunala rikskonferens koppla begreppet ­”ansvarslös” till personen Mona Sahlin med sådan emfas att man nästan fick intrycket att Socialdemokraternas ekonomiska politik går ut på att stimulera svensk ekonomi med blöjor och toblerone.

Socialdemokraternas alternativ bör naturligtvis diskuteras, men det måste göras på ett ärligt sätt. Väljarna förtjänar att få veta vad de verkliga skiljelinjerna är.

Konflikten i svensk politik handlar inte om ”ansvar” mot ”ansvarslöshet”. Konflikten i svensk politik handlar om två idéer om vad politiken kan ta ansvar för. Och denna ideologiska diskussion borde vara intressantare än alla personangrepp på Mona Sahlin.

Så spännande är hon faktiskt inte.