Sahlins uppdrag:
Få oss att tro igen

2 JULI 2009. När Mona Sahlin talade i går i Almedalen talade hon mer om feministiska frågor än vad någon har kunnat höra henne göra på länge. Över kvinnors rättigheter i Iran till löften om en ny arbets linje med rätt till heltid, fler jobb i kommuner och landsting och insatser för att förbättra kvinnors arbetsmiljö. Kvinnlig frigörelse i Maud Olofssons tappning: F-skatt åt alla! Den fick sina slängar den med.

Traditionellt tal

Bortsett från det tydligare fokuset på kön och den för Sahlin sällsynta frånvaron av Olof Palme-citat var det ett mycket traditionellt tal. ”Jag vill berätta om min vision för Sverige” sa den socialdemokratiska partiordföranden. Sedan försvarade och förklarade hon den svenska välfärdsmodellen. Hon gjorde det visserligen väl. Men om någon väntade sig riktlinjer för en ny socialdemokrati eller en bisats med självkritik från en politisk rörelse med uppenbara problem. Då väntade man förgäves.

Sahlins analys av de ekonomiska konsekvenserna av den ökande otryggheten återkom. Den är viktig, det är bara att hoppas att regeringen lyssnar. Tillväxten i Sverige sjönk kraftigare än i EU som helhet under fjärde kvartalet 2008 och arbetslösheten ökar snabbare än i resten av unionen. Den här skillnaden beror inte på en sämre exportutveckling, utan på en större minskning av den inhemska konsumtionen.

Under den svunna tid när högkonjukturen gjorde Anders Borgs liv enkelt sänkte regeringen ersättningen i a-kassan och höjde avgifterna. Det skulle som det heter ”löna sig att jobba”. En halv miljon människor lämnade arbetslöshetsförsäkringen.

Otrygghetskänslor

Med dagens skenande arbetslöshet är Anders Borgs liv inte längre lika enkelt och miljoner svenskar ser grannen förlora jobbet. De vet att om samma sak skulle hända dem själva, då är det handtag som är tänkt att hjälpa dem vidare kraftigt försvagat i arbetslinjens namn. Sveriges känsla av otrygghet gör att konsumtionen faller och krisen förvärras.

Skapa en tro på politiken

Mona Sahlin försökte ringa in den ideologiska poängen med att rädsla inte borde göras till drivkraft i samhället. Det är inte rädsla som skapar jobb. Och det är inte otrygga människor som utvecklar den initiativförmåga vi behöver för att resa oss ur krisen.

Socialdemokrati är i grund och botten en tro på politiken. Det är bara politik som kan bekämpa den rädslan för framtiden, rädsla för förändring och rädsla för andra människor som sprids i krisens spår.

Lyckas socialdemokratin återskapa den här tron på politiken, då skulle alternativen i svensk politik bli så tydliga som väljarna förtjänar att de är.