Ett haveri för biståndet

Under den socialdemokratiska regeringen beslutade riksdagen om en ny ”global utvecklingspolitik”.

Planen var att alla berörda politikområden, från biståndspolitik till handelspolitik, skulle underordna sig det övergripande målet att bidra till utveckling.

Principen överbord

I samma anda ville man frikoppla biståndet från tyngande ekonomiska motkrav. Målet, att öka den svenska tillväxten och svenska exportmöjligheter, får aldrig gå före behovet av utveckling i fattiga länder var tanken. Sverige ska kräva demokrati och mänskliga rättigheter men vi kan, till exempel, inte kräva att svenska företag anlitas för att bygga hus, vägar, dammar eller andra projekt inom ramen för det svenska biståndet.

Nu verkar centerpartiet vilja kasta den principen överbord. I Rapport i torsdags sade Maud Olofsson att svenska företag ska få en större del av biståndspengarna. Hon berättade att hon vill göra fattiga länder till marknadsplatser för svensk teknik.

Vi måste bli bättre på att använda svenska företag i vårt arbete för att ”göra gott i världen”. (En formulering med tydliga ekon från tidigare århundradens missionsverksamhet.)

Centerns nya linje är extremt dubbeltydig. I det program för biståndspolitiken som ska beslutas av partistämman skriver man vackert om att frångå den traditionella givarrollen. Det ”lokala perspektivet” ska genomsyra allt bistånd. Det civila samhället ska få en tydligare roll i arbetet för att öka re­spekten för mänskliga rättigheter i världen.

På ytan låter det utmärkt och i det arbetet kan svenska företag säkert spela en viktig roll. Det vore korkat att utesluta all sådan medverkan och det har heller inte gjorts i tidigare biståndspolitik. Tvärtom var ju själva tanken bakom politiken som den socialdemokratiska regeringen antog att även näringspolitiken skulle bli en del av biståndet.

Men när Maud Olofsson sätter företagens medverkan i centrum säger centerledaren något annat. Hon vänder på ekvationen. Nu ska svenska företag gynnas av biståndet.

Risken är att biståndet då blir ett illa dolt medel att gynna svenska handelsintressen på bekostnad av mottagarländerna.

Politiken urholkas

Några rader längre ned i sitt biståndsprogram skriver centern dessutom att biståndspengar i framtiden ska kunna användas för militära insatser i andra länder om ”det är nödvändigt ur ett humanitärt perspektiv”. Sådana insatser kan behövas, men varför just med biståndspengar?

Så urholkas svensk biståndspolitik med ett västerbottniskt leende.

Det är så nära ett haveri man kan komma.