Mordisk matlagning

En deckardrottning i köket

MAT & DRYCK

De två på bänken rör sig fortfarande mödosamt.

– Nu tar vi dem, säger mannen i vitt och lägger ifrån sig kniven.

Om några sekunder kommer de att vara döda.

När man lagar mat med deckarförfattaren Camilla Läckberg blir det lätt lite mordiskt.

Camilla Läckberg fixar desserten.
Foto: Börje Thuresson
Camilla Läckberg fixar desserten.

De två är från Kanada. Humrar.

De dör på sekunden när vi tippar dem i grytan. Fem minuter senare spolar vi av dem med kallt vatten och så knäcker jag klorna, bryter loss stjärtarna och pillar ut allt det goda köttet. Ner i en skål, på med plast och skjuts in i kylen.

Skaldjuren möter sitt öde under en kurs på Restaurangakademien i Stockholm. Själv möter jag Camilla Läckberg och kocken Christian Hellberg, ”Sillen” kallad.

En kock på matlagningskurs är förstås logiskt men en deckarförfattare?

Logiskt det med. Camilla och Christian har skrivit kokboken ”Smaker från Fjällbacka” tillsammans och nu hjälper de oss – ett gäng glada amatörer – att laga något ur boken. Hela nio rätter ska det visa sig och fram på eftermiddagen är vi ett gäng väldigt mätta amatörer.

– Ja, oj, säger Camilla när vi pratar om kursen någon vecka senare. Jag skulle ha folk på middag men det fick bli indisk catering. Jag orkade inte laga något, knappt ens smaka på maten.

Vi står i hennes något sneda och vinda villakök i en Stockholmsförort. Hon skivar äpplen som ska bli till müslidesserten som finns med bland recepten här på de kommande sidorna.

Sambon Martin Melin (ja, han Robinson-Martin) har just torkat av en smulig köksbänk. Han tar en koll på slaskhinken och skyndar iväg.

– Tre av barnen var hemma i helgen så det är lite rörigt, säger Camilla. Jag brukar vinna soppås-kriget. Martin har en lägre stöktröskel än jag, he-he.

Får beröm av sambon

Vi går ut i ”salongen”, plockar lite grejor ur soffan och dunsar ner med varsin kaffe. Camilla ber om ursäkt för röran.

– Fattar inte hur vissa kan ha det så prydligt. Jag har en väninna som alltid har det skinande rent – och gärna en äppelkaka på lut. Hur hinner människan?

Martin glider in igen.

– Hon är världsklass, säger han och nickar mot Camilla. Hennes kycklingrätt är så bra. Hon har uteslutit alla grönsaker! Och den är stark och man äter med jasminris. Jag brukar få med mig i matlåda till jobbet.

Föremålet för dyrkan himlar med ögonen och meddelar i mungipan att den olivoljerostade kycklingen med honung och vitlök är världens enklaste men att vegohataren framför oss gärna får tro något annat.

Exit sambo Martin.

Pling-plong på dörren.

Vad kan det vara?

Författarinnan stapplar tillbaka in med en stor pappkartong. Sliter upp den.

Ta-da! Nya boken!

Camilla bläddrar girigt.

Varför skriver deckarförfattaren en kokbok?

– ”Sillen”, Christian alltså, gick i skolklassen över mig i Fjällbacka så vi känner varandra väl. När vi träffades för några år sedan kom tanken upp.

Han lagade och du skrev?

– Han har intervjuat mig om mina favoriter, tagit med ett gäng egna och sedan gjort recepten. Jag har varit med som köksidiot och bromsat så att det inte blivit för komplicerat. Vi bestämde också att alla ingredienser skulle gå att få tag på i konsumbutiken i Fjällbacka. Men de har till och med chiliflingor nuförtiden, säger hon.

Inga recept i deckarna

Camilla var med och hackade och vispade också, från morgon till kväll. Inga räkmackor här inte. Men i hennes deckare lagas inte så mycket mat.

– Jag har inte med recept och så som en del kollegor. Maten är inte med för sin egen skull utan för att definiera de olika karaktärerna. Vad och hur någon äter säger en hel del om den personen. I ”Sjöjungfrun” kommer det att gå åt en massa glass och Annas styvdotter bakar kanelbullar för att impa på en kille, säger hon och suckar lite åt könsrollernas grepp.

Brukade du baka och dona när du var ung?

– Nä, min pappa älskade matlagning och skötte köket hemma. Det var väldigt ovanligt på den tiden. Mina kompisar tordes inte ens komma hem och äta hos oss. Vi andra i familjen fick knappt komma nära spisen så mitt matlagningsintresse väcktes först när jag flyttat hemifrån – men då exploderade det.

Det är inte bara matbilder i boken. Pappan poserar bredbent i sin kära båt ”Camilla 2” och andra Fjällbackabor skymtar till sjöss och på land.

– En del västkustporr är det men vi hade verkligen otur med vädret. Det var sol en dag av de sex sommarveckor vi plåtade. Sedan mest kallt och regnigt. Picknickbilderna gick inte att använda. Det syns hur vi huttrar.

Två andra vänner från matlagningskursen på Restaurangakademien hamnade ju också i kylan.

– Visstja, sa Christian när vi högg in på plattfiskruladerna. De fina bitarna hummerkött som skulle blivit garnityr låg kvar i kylskåpet, plastade och bortglömda.

Sens moral: Mord är bäst i bokform.