Läs det här – om du kan

Jag är luttrad. Jag ägnar en opassande stor del av min arbetstid åt att läsa innehållsförteckningar. Och jag har lärt mig knep för att kunna tyda pyttebokstäverna. Man kan ta med sig förpackningen till kyldisken där ljuset är mycket bättre. Man får vrida och vända lite på burken tills man hittar en vinkel som gör texten tydbar.

Men lika ofta blir jag stående som ett frågetecken.

Det finns inte en chans i den-varmaste-platsen att läsa vissa innehållsförteckningar och då är det litet bortkastad med informationen överhuvudtaget.

Icas Skagenröra, exempelvis, har 67 (kunde jag räkna till med förstoringsglas) ingredienser eller E-nummer inklämd med pyttestil på ett område stort som mitt lillfinger.

Danino klämmer in innehållet i sin jordgubbskvarg på fem språk på en yta inte mycket större än ett frimärke.

Och en ananasdryck från någon som heter Swell vet jag fortfarande inte om det finns någon svensk innehållsdeklaration på, för där har man tryckt den minimala texten över en bild av ananas för säkerhets skull.

Det finns regler för hur vår mat ska märkas. Men de är både luddiga och framförallt nästan helt utan kontroll. Är något fel ska vi konsumenter upptäcka att märkningen strider mot Livsmedelsverkets regelverk och sedan veta att man ska vända sig till den ”myndighet som har kontrollverksamheten”. Oftast den kommun där tillverkningen av maten sker. Eller där importören finns, om det gäller importerad mat.

Jamen, hur ska jag kunna veta det? Särskilt som jag inte ens kan läsa vad det står på förpackningen?

Det är så sanslöst att det skulle vara skrattretande om det inte vore för att det är konsumenterna som blir stående med skägget i butikshyllan.

Visst borde vi kunna vända oss direkt till Livsmedelsverket? En central klagomur skulle kunna åstadkomma mycket, tror jag.