Riskkapitalisten från arbetarklassen

Christer Gardell om lyxlivet, lyckan av att ha en tvilling, och om sin unga mammas död

MIN EKONOMI

Han skakar finansvärldens etablissemang.

Med ena foten i ett arbetarhem och den andra i en tennissko.

Nu berättar riskkapitalisten Christer Gardell om vardagen bakom den fla-shiga fasaden – och om drömmen

som överskuggar jakten på miljonerna.

SHOPPAR FÖRETAG Riskkapitalisten Christer Gardell, 46, har köpt in sig i bland annat Lindex (2003), Skandia (2004) samt Volvo och Telia Sonera (2006) där hans investmentbolag blivit största svenska ägare respektive fjärde största ägare. I år fortsätter trebarnspappan köpfesten.
Foto: Magnus Wennman
SHOPPAR FÖRETAG Riskkapitalisten Christer Gardell, 46, har köpt in sig i bland annat Lindex (2003), Skandia (2004) samt Volvo och Telia Sonera (2006) där hans investmentbolag blivit största svenska ägare respektive fjärde största ägare. I år fortsätter trebarnspappan köpfesten.

Han kallas Sveriges Gordon Gekko, en skrupelfri bolagsstyckare – eller underbarnet från Handelshögskolan. Beroende på vem man frågar.

Oavsett hans eventuella likheter med skådespelaren Michael Douglas ökända börsmäklarfigur Gekko i filmen ”Wall Street” från 1987 så är min tid med finansprinsen Christer Gardell räknad.

Tid är ju pengar, sägs det, och genom att dividera din taxerade inkomst med 40-timmars arbetsvecka har jag räknat ut att intervjuns 90 minuter är värda 4 700!

– Ojdå.

– Hm.

Kostymen är strikt. Böckerna på soffbordet – ”Aggressive conservative investor” och auktionsfirman Bukowskis katalog – ligger symmetriskt. Och tystnaden mellan fråga och svar är till en början mycket lång.

Christer Gardell brukar inte prata om sin person, bara om sitt investmentbolag Cevian Capital och sina företagsköp. Men osynlig är han inte.

Majoriteten affärsmän är grå möss, få är färgstarka som filmstjärnor. Måste man sticka ut för att lyckas i konkurrensen?

– Det som gör att vi sticker ut är att vi går in i företag med kraftfullt engagemang. Traditionella institut är passiva, ansiktslösa.

Hur är prestationsångesten?

– Jag påverkas inte av yttre förväntningar men har höga krav på mig själv och min omgivning.

Vem tar ner dig på jorden?

– Jag är rätt jordnära. Mitt stora intresse är tennisen.

Finns det likheter mellan finanser och tennis?

– Snabba beslut och att man lägger upp en strategi, men jag har kommit längre i finanserna. I tennisen är jag 73:a i Sverigerankingen för 45+. Men senast slog jag en kille rankad 12:a.

Varför är du på allas läppar nu?

– Vi investerar i publika bolag där vi köper stora andelar. Till skillnad från andra tar vi aktiv del i företagen. Detta skapar ett intresse och många är nyfikna på oss.

Fackförbund rasar över kortsiktiga vinstintressen, kollegor är indignerade. Rinner kritiken av dig som vatten på en gås?

– Det mesta rinner av mig. Vissa bryr sig enormt om det som står i tidningarna men inte jag. Man kan inte mer än irritera sig på kritiken när den är felaktig och populistisk. Jag får extremt mycket uppskattning i det tysta. Småsparare mejlar eller ringer varje dag, nyfikna på var vi ska in härnäst.

? och var ska ni in härnäst?

– Enligt hysteriska spekulationer är vi inne i nästan alla bolag, men vi vill köpa färdigt först innan vi berättar. Jag skulle tro att vi under året köper in oss i fem bolag.

Vari ligger provokationen, att du tjänar pengar – eller att du tjänar pengar på de svenskaste kronjuvelerna, Volvo och Telia?

– Vi får mycket uppmärksamhet och har varit framgångsrika, och att jante dyker upp är inte helt oväntat.

Det är som att du legat i någon marinad i tio år för att sedan poppa upp och göra ditt livs köprace? Lindex, Skandia, Volvo och Telia ...

– Jag har jobbat så här länge. Finansklipparbilden är felaktig. Vi går noga igenom bolagen, är väldigt rädda för risker, ganska fega. Internetbubblan investerade vi aldrig i. Och vi har inte bara ekonomer utan också tekniska fysiker som kan prata dieselmotorer med Volvochefen timmar i sträck.

Det cirkulerar uppgifter om att Volvo inte vill ha dig i valberedningen.

– Jag vill inte kommentera det.

Din partner Carl Icahn, en av USA:s rikaste, gör investeringar i Las Vegas casinoimperium.

– Han har tillgångar världen över.

Spelar ni tennis eller poker?

– Han är väldigt tennisintresserad. Vi träffades 1998, genom en gemensam vän, en svensk.

Känner alla alla? Umgås du med Wallenbergarna också?

– Man träffas i affärssammanhang men på ledigheten umgås jag med idrottstyper. Om man bara träffar businesstyper blir man tokig.

Men du är allätare och gillar ”Filip och Fredrik” också, har jag hört.

– Det är rätt roligt. Lite humor.

Vad driver dig?

– Jag har kul. Men min hemliga dröm, när jag lägger av, är att spela tennisturneringar i hela världen.

Fotografen frågar om det finns någon tennisracket på kontoret och en sekreterare hämtar en racket från Gardells BMW X3 i garaget. Racketen bor i bilen, för en vanlig vecka – när inte hälsenan krånglar – åker tennishortsen på varje lunch.

– Det tar sju minuter att köra till Kungliga tennishallen, redovisar han medan börskurserna rullar på plattskärmen bakom.

Men Christer Gardell har inte alltid varit filmstjärnan i rummet, huvudrubriken i affärstidningarna, eller ens nageln i ögat på Volvos metallklubb. En gång var han en baskettokig arbetarkille i Nacka.

– Pappa var bokbindare och med i Grafiska fackförbundet, mamma var hemma och jobbade ibland i klädaffär.

Främsta barndomsminnet?

– Jag var idrottsfanatiker, i alla sporter, men huvudsporten var basket. Jag blev svensk mästare -79.

Vad drömde du om som barn?

– Skolan gick lätt, särskilt räkning, och jag bestämde mig redan på högstadiet för att börja på Handels.

Foglig och väluppfostrad?

– Jag har inte varit i klammeri med rättvisan, ha, ha.

Vilka värderingar fick du med dig?

– Bra självförtroende. Föräldrarna uppmuntrade, supportade.

Du har en tvillingbror, hur är det?

– Positivt. Vi är bästa kompisar, hörs flera gånger i veckan och har följt varandra i karriären. Han startade ett riskkapitalbolag i Australien som också gått jäkligt bra.

Jag råkar veta att två bröder Gardell gjorde lumpen i Boden och sedan stod högvaktsposterade utanför Slottet där en av dem en kväll kommenderade ”Halt, eller jag skjuter skarpt!” till en onykter.

– Eh ... det var vi. Men den där situationen minns jag inte.

Är ni enäggstvillingar?

– Vi tror det, men på den tiden visste man inte säkert.

Din mamma gick bort när du var 28. Vad hände?

– Hon fick en sjukdom i levern och behövde transplantation. Hon hade en speciell blodgrupp så både jag och brorsan som bodde i Australien resten mycket hem. När hon väl fick en transplantation hade hon fått vänta så länge, ett år, att hon inte klarade operationen.

Påverkade hennes död dig att skaffa en stor familj, med tre barn?

– Min fru kommer från en stor familj, men det är klart att det är tråkigt att mamma inte fått uppleva mina barn.

Hinner du själv med barnen?

– Min fru är hemma. Vid det första barnet jobbade jag jämt. Nu har jag mer tid.

Kommer ditt svar att förvåna om jag frågar dig om pappaledighet?

– Det är länge sedan. Jag svarar nej.

Går någon av döttrarna i dina finansfotspår?

– Kanske en, men min fru är förskollärare så vi har blandat generna ordentligt.

När är man lagom rik, tycker du?

– Vad ska jag säga? 50–100 miljoner är lag-om.

Har du legat vaken och grubblat över hur dina val drabbar verkstadsarbetare?<7b>

– Vi går in i företag vi tror på och har skapat många arbeten.

Vad unnar du dig och familjen?

– Vi åker utomlands flera gånger. Alperna, fjällen, på sommaren tio dagar på Rivieran, vi har köpt hus i Båstad, på novemberlovet är vi i Florida eller i Dubai och på julen med brorsan i Australien eller på Bali.

Dyra viner? Dyra hudkrämer?

– Vi gillar vin men är inga extrema samlare. Hudkrämer? Inte hos mig i alla fall.

Är du fåfäng?

– Nej, faktiskt inte.

Modeintresserad?

– Jag har varit ordförande i Lindex!

Okej, tack för dyrbar tid och lycka till med hälsenan.

– Tack.

Det här är jag

I Gardells plånbok:

Det här är min dag:

Britt Peruzzi