Krönika

Fredrik Virtanen

En poetisk ”Matrix” om terrorism och rasism

NÖJESBLADET

Den totalitära staten är bara ännu ett terrordåd bort, kan man läsa. Man kan också läsa att kärleken kan rädda oss, ungefär som kyssen i ”Matrix”.

Johannes Anyuru har skrivit en mästerlig roman om en av samtidens svåraste frågor.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” inleds med ett islamistiskt terrorattentat mot en serietidningsbutik där en Lars Vilks-liknande konstnär flinar självgott åt de mordhot han fått på grund av sina rasistiska karikatyrer

Konsten är ju fri.

Sedan kommer de galna terroristerna och absolut ingenting är roligt längre.

Men vad händer egentligen?

Två olika scenarier

Det är här Johannes Anyuru ger sig ut på en skyhög litterär promenad på helspänd lina, kanske mellan de två tornen i Word trade center i New York som förstördes av al-Qaida den 11 september 2001 – och som västvärlden besvarade med nästan alla fel som var möjliga.

”Inception”.
”Inception”.

Konsekvenserna lever vi i nu, klämda mellan två sorters fascism – extremistiska framgångar i de politiska parlamenten och islamistiska våldsekter som Daesh (IS), bägge rörelserna kraftigt förstärkta av president George W Bushs och Storbritanniens premiärminister Tony Blairs katastrofala Irak-invasion som destabiliserade ett redan explosivt mellanöstern.

I Johannes Anyurus roman erbjuds två tänkbara framtidsskildringar, bägge där samtidens stora konflikt mellan växande högerradikalism och islamistisk terrorism står i fokus.

Det har gått på olika sätt beroende på hur terrordådet mot serietidningsaffären slutade. Lite som det blåa eller röda pillret i filmklassikern ”Matrix” från 1999.

Det är ett sinnesutvidgande stycke poetisk litteratur Anyuru skapat.

Som ”Inception” eller DiCaprio

Anyuru går egentligen bara snett i några mittenpartier, men inte i den känsliga politiska analysen i hur man konstnärligt skildrar terrorister eller rasister utan i form av gammal hederlig tristess med för många omtagningar och svårigheter i att veta vem som har ordet och när i tiden.

Anyuru, 37, tidigare nominerad till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och vinnare av Aftonbladets litteraturpris 2012.
Anyuru, 37, tidigare nominerad till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och vinnare av Aftonbladets litteraturpris 2012.Foto: KHIM EFRAIMSSON

Inledningsvis citeras Harry Martinsons mästerliga science fiction-föregångare ”Aniara” från 50-talet men ännu mer har ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” att göra med med bröderna Christopher och Jonathan Nolans olika filmverk, från ”Memento” till ”Interstellar” och mest av allt de olika verklighets- och drömskikten i ”Inception” med Leonardo DiCaprio – och av annan kvantfysiskt inspirerad sci-fi som förra årets näst bästa film ”Arrival”.

Eller varför inte gamla fina tv-serien ”Arkiv X”, där tid- och rumsupplösning ofta spelade dressingen mellan hamburgerbröden, eller ”Matrix” där Neo fick livet åter och hela kraften av en kyss från Trinity i en episk filmscen.

Innan den legendariska kyssen i ”Matrix”. Virtanen ser likheter med Anyurus nya roman, som dock inte innehåller ett enda rymdskepp utan utspelar sig främst i förorten Kaningården i olika framtidsskildringar.
Innan den legendariska kyssen i ”Matrix”. Virtanen ser likheter med Anyurus nya roman, som dock inte innehåller ett enda rymdskepp utan utspelar sig främst i förorten Kaningården i olika framtidsskildringar.Foto: WARNER BROS

Men nej, nej. Anyurus karaktärer befinner sig absolut inte i rymden, tvärtom är denna höglitterära science fiction-roman totalt rotad på realistisk marknivå, i en förort vid namn Kaningården och på ett mentalsjukhus där en överlevande terrorist vårdas och söker kontakt med en författare som påminner om Anyuru.

I morgon, måndag, är första recensionsdag för ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Något säger mig att en redan mycket hyllad poet och författare kommer att upphöjas till en av de allra största i Boksverige.

Att fånga såhär extremt mycket extrem samtid med sådan extrem fingertoppskänslighet är extremt skickligt.

VECKANS...

…BABE. Oisín Cantwell, inte bara fena på rättspolitiska spörsmål i denna tidning. Min vän visade sig även oväntat, som en irländsk mästersömmerska, kunna göra om slim fit-skjortor till regular-fit-skjortor med blott en enkel sprättmanöver. Imponerande och inte så lite konstigt. Se och lär i början på ”Oj vilken vecka” på Aftonbladet Morgon.

…FOLKPOPALBUM. ”Semper femina”, Layra Marlin. Det går inte att sluta tänka på Joni Mitchell. Elegant komplicerad pop som låter enkel.

…VISPOPSINGEL. ”Småstadsprat”, Per Gessle och Lars Winnerbäck i en duett med så hög mysfaktor att ”Tycker om när du tar på mig” nästan, men bara nästan lägger sig i lä och somnar tryggt. Den lyfter inte riktigt dit.

…ROCKDÖD. Chuck Berry, 90. Det var texterna, också. Ta hans mest kända låt – för det är den väl, särskilt efter Uma Thurmans och John Travolta legendariska dansscen i ”Pulp fiction” – ”You never can tell”. Egentligen vill jag citera hela den makalöst inrimmade texten om Pierre och hans mademoiselle som gifte sig i New Orleans, men ta bara raden ”They had a hi-fi phono, boy, did they let it blas – boy, vad Chuck Berry fick ord att svänga till den rock’n’roll-musik han praktiskt taget uppfann. Dylan, Elvis, Beatles, Rolling Stones, AC/DC – kanske hade de spelat jazz om det inte varit för Chuck Berry.

Chuck Berry, en rockmuskens pionjärer är död, 90 år gammal.
Chuck Berry, en rockmuskens pionjärer är död, 90 år gammal.Foto: FRANK SETTERSKOG.

…FILMSKEPSIS. ”Solsidan”, TV4:s förnämligt samtidsträffsäkra och ofta aproliga nedlagda komedi ska bli långfilm, av skaparen Felix Herngren och hans bror Måns. Det tror jag är en dum idé. Men jag har haft fel förr. Nån gång. Och pengar kommer förstås trilla in.

…HÄLSNING. Ha en fin ”vår”-vecka. Våren är sämst men jag finns på Twitter, Facebook och Instagram ibland. Kram.