Dolda filmen om Olle Ljungström: ”Inte smickrande”

Pål Hollender har gjort långfilm om vännen

1 av 4
NÖJE

I en helt ny film om Olle Ljungström visar vännen Pål Hollender upp scener från en dokumentärresa i Afghanistan.

Filmen porträtterar bland annat Ljungströms missbruk.

– Det var som att dansa i galenskap att umgås med Olle, säger han till Nöjesbladet.

Konstnären och dokumentärfilmaren Pål Hollender, även känd från ”Expedition Robinson”, var god vän med Olle Ljungström.

År 2002 filmade han en dokumentär i Afghanistan på uppdrag av Lars von Trier. En resa som Olle Ljungström följde med på.

Efter Ljungströms död tänkte Hollender allt mer på allt det material som fanns med Ljungström, som inte kom med i den ursprungliga dokumentären. Han valde därför att klippa ihop en film, ett eget porträtt av sin vän.

Flera outgivna låtar

I filmen finns bland annat flera outgivna låtar av artisten. Låtar som delvis hördes i den första dokumentären, men inte i sin helhet.

– Den här filmen fanns gömd i det materialet. Jag har grunnat på det sedan jag gjorde den första dokumentären. En kille som var ett fan av Olle ringde mig. Han skulle anordna en stor minnesspelning med Olles låtar och frågade om han kunde få låtarna ur den första filmen. Då insåg jag att de låtarna ju inte finns. De är outgivna, säger han till Nöjesbladet.

”Inte smickrande”

Hollender kunde ha valt att ge ut låtarna, och låta det filmade materialet vara. Men det kändes inte rätt, berättar han.

– Jag kom fram till att det är synd att släppa ut låtarna utan sammanhang. Man kanske vill förstå varför han låter rätt nedbruten när han sjunger vissa saker.

Filmen porträtterar delvis Olle Ljungströms missbruk.

– Det är definitivt inget smickrande porträtt eftersom att man så tydligt kan se en ark av hur en missbrukarperson försvinner in i ett smusslande och smygande med droger. Det är väl det som är osmickrande. Men personligen tycker jag att det är väl jävla mycket mer människa och kärlek i Olle i den här filmen än om man bara hade sagt att ’Olle Ljungström hade drogproblem’, säger han och fortsätter:

– Det var som att dansa i galenskap att umgås med Olle. Man blev inspirerad. Det var kul nästan jämt. Även i det svarta mörkret finns det ju en massa fascinerande.

”Var som magneter”

Hollender och Ljungström lärde känna varandra på krogen. Enligt Hollender hade de lätt att finna varandra.

– Våra två personligheter var som magneter.

Han ser dock inte nödvändigtvis filmen som ett sätt att hantera saknaden efter sin vän.

– Det kanske det är eftersom att jag själv kan känna att det inte är sagt nog för min del vad det gäller Olle. Men jag upplever mig inte som känslosam utan jag tycker att det vore synd om det här materialet inte fick existera.

Visar könet

Det faktum att Olle Ljungström använde droger satte Hollender och hans guide i knipa vid ett tillfälle i Kandahar. I den ursprungliga dokumentären skulle Hollender träffa en talibanledare. Plötsligt dök ledaren upp på det hotellrum där Ljungström befann sig, medan Hollender och guiden filmade i stan.

– Olle stannade på hotellet eftersom att han var hög på opium och valium. Helt plötsligt när vi kommer tillbaka var hotelldirektören panikslagen. Olle hade öppnat dörren naken och enligt ledarens vakter hade han då dansat i sängen, om du förstår vad jag menar.

Vännerna tvingades lämna hotellet genast och bege sig till Kabul istället.

Filmen börjar med att Olle Ljungström visar sitt kön, varför då?

– Om du hade känt Olle Ljungström så hade du vetat att den åkte fram i tid och otid. Det känns också väldigt typiskt, framför allt med tanke på hur filmen är sen. Jag tycker också att det kan vara schysst att direkt avslöja att det här är en film som kommer att klä av Olle Ljungström. Hade man påbörjat den här filmen på ett högtravande eller försiktigt sätt tror jag att man eventuellt skulle kunna chocka skiten ur folk när det dör människor i bild eller när Olle börjar leta droger i Afghanistan, säger han.