Tack för Sting – nu kan det bara bli bättre

Polarprisets räkneverk står på noll igen

NÖJE

Finns det något positivt att säga?

Jo, en sak.

Nu kan det bara bli bättre.

Det roligaste med prisceremonin är att studera kungafamiljen.

Sa någon bra tv?

Helt rätt.

Det är jättebra tv.

När Kungliga Filharmonikerna tillsammans med saxofonisten Lennart Åberg hyllar jazzlegendaren Wayne Shorter, exakt i ögonblicket när musiken går från fast form till fri, inträffar prisutdelningens höjdpunkt.

Som släkten Bernadotte har längtat efter att få höra ”Footprints” från albumet ”Adam’s apple”.

Mm-mh! Mm-mm-mh!

Om fågelholkar hade hakor som de kunde sitta och klia på skulle skillnaden mellan dem och våra kära låtsasregenter ha varit minimal.

Wayne Shorter är utmärkt

Den ofrivilliga humorn i att se rock, pop och jazz framföras inför en högtidlig publik i smoking och festblåsa har genom åren varit evenemangets behållning.

Wayne Shorter är en alldeles utmärkt pristagare. Pionjären är en av de sista länkarna tillbaka till jazzmusikens guldålder, i det här sammanhanget en doldis som ligger bakom några av genrens största klassiker.

Och liberala kultursidor kan lugnt sitta kvar i båten och spara sina envisa försvarstal för yogatrubaduren från Northumberland.

Den här krönikan kommer inte att handla om hur trist det är att Sting får Polarpriset 2017.

Få har tvärtom förtjänat det lika mycket. Ett tag kändes det som att Polarpriset uppfanns till hans ära.

Amerikanska jazzsångaren Gregory Porters version av ”It’s probably me” var för övrigt prickfri i Konserthuset.

Men att exempelvis Jennie Abrahamson, Ane Brun, Linnea Olsson och Josefin Runsteen framförde den andefattiga ”Why should I cry for you”? Eller att The Tallest Man On Earth tröskade sig igenom ännu en ”Roxanne”?

God jul, José

Är det verkligen att ta Stings musik på allvar? Skulle det inte ha varit bättre om de hade tolkat undanskymda guldkorn som ”I’m so happy I can’t stop crying” i stället?

Och det finns bara en sak att säga om José Felicianos specialskrivna hyllningslåt till Sting samt covern på ”Every breath you take”:

Feliz Navidad.

Men nu har Sting äntligen fått hålla sitt tacktal om tystnadens centrala funktion i musiken för Sveriges knugliga högheter. Nu står räkneverken på noll. Nu kan Polarpriset börja om igen.

Juryn är inga knallkorkar och måste antagligen alltid ta hänsyn till vilka stjärnor som är beredda att ta emot priset på plats, men nu är det dags för hiphop eller techno eller metal.

Eller kanske bara en Max Martin-överraskning som betyder något här och nu.

Annars kommer galan fortsätta att vara en borgerlig kuvös dit olika artister åker för att gäspa.