En seger för nostalgin, och inget annat

1 av 5
NÖJE

KIEV. ”En seger för musiken”, sa vinnaren direkt efteråt.

Lugna ner dig nu, Salvador.

Det var snarare en seger för folk som vill leva i det förgångna.

Nostalgin tog guld i Kiev.

Med det sagt:

Kul att Portugal fick vinna Eurovision Song Contest för allra första gången.

Och Salvador Sobral var en rar upplevelse i rutan.

Kärleksbarnet från romansen mellan Benjamin Syrsa och Judy Garland förförde både jurygrupperna och tv-tittarna.

Den söta godnattvisan blev en framgångsrik motreaktion mot alla avancerade och söndertänkta skrytnummer.

Ibland räcker det med att stå och blinka framför en mikrofon, med håret flygandes i alla riktningar samtidigt, och återanvända urgamla melodier från ”Over the rainbow” och ”Moon river”.

Fortsättningen kan dock bli hårresande.

Eftersom många försöker att kopiera tidigare vinnare kan nästa års final bli en riktig, ehm, snarkofag.

Risken finns att tv-rutan kommer att fyllas med en ändlös rad av gulliga artister som sjunger gamla stenkakor.

Bara tanken borde få de arma tv-tittarna att falla i djupsömn.

I slutändan hade Italiens favorittippade gorillagympa inte en chans.

Att Francesco Gabbani till och med blev omseglad av Moldaviens larviga saxfest är ren och skär komedi.

Men vad skulle detta skamlösa, underhållande och jättelika dagis vara utan några asgarv?

Vi fick vi annars se?

Den absoluta höjdpunkten var i alla fall när en glad gamäng hoppade upp och visade stjärten bakom fjolårets vinnare Jamala.

Utöver det var programledarna ungefär lika roliga som tre tomma äggkartonger.

Varenda gång som en av dem besökte det flaggviftande fåneriet i green room fanns det bara en sak att göra – gömma ansiktet i händerna och gny av skräck.

Eurovision-vinnaren Ruslana återvände och gjorde bort sig. Tävlingens största stjärna, Verka Serduchka, slarvades för det mesta bort. Och det finns en gräns för hur ofta man sitta och titta på just Jamala (den passerades redan i tisdags).

I finalen krävdes det en praktfull och spontan stjärtchock för att hon skulle bli intressant.

Det var med andra ord precis som vanligt.

Sveriges värdskap 2013 och 2016 var två undantag. Det här formatet är en gigantisk torrboll.

Sveriges placering var för övrigt väldigt väntad. Robin Bengtsson kunde inte nå längre.

Men han och numrets kreatörer ska ha en stor eloge.

Det krävdes stor möda och ett rullband för att sminka om Robin till sång och dansman. Han är ingen Justin Timberlake. Han är en Bengtsson.

Robin var knappast bekväm med rollen men följde ändå manuset som ett proffs. Han nickade där han skulle, blinkade på rätt ställe och knäppte upp kavajen med bravur. Dessutom levererade han flera passionerade ”fina fisken”-gester.

Bara. En. Sådan. Sak.

Alltihop var en stabil konstruktion. Och frågan är om något annat nummer i den svenska finalen hade lyckats bättre. Jurygrupperna tänkte rätt.

I många år var Sverige ett blåbär i ESC. Men numer är vårt facit imponerande.

Brons 2011. Vinst 2012. En tredjeplats 2014. Vinst 2015. En femteplats 2016. Och en femteplats till 2017.

Det är inget resultat man kan räkna med i dagens version av tävlingen.

Fråga Österrike som fick noll poäng av tv-tittarna. Där kan vi snacka kallsup.

Sverige, detta bortskämda lilleputtland, kan gott kosta på sig att ta större risker och floppa ett tag nu.

Men det är ju inte kavajreklamer som vinner ESC – det är i regel fenomen.

Portugals bidrag är givetvis lika kalkylerat som allt annat, men det är svårt att skapa personligheter som Salvador Sobral i ett mötesrum på något skivbolag eller SVT.

Så grattis Portugal.

I övrigt finns det bara en sak kvar att säga:

Mannen som visade skinkorna i direktsändning – 12 poäng.