Lördagens final blir något alldeles extra

Recension: Kents näst sista spelning någonsin

NÖJE

Näst sista kvällen någonsin och det börjar bli känslosamt på riktigt.
I alla fall för Kent.
Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända i kväll.

Det är bara en konsert kvar nu. Men redan den här näst sista kvällen märks det på Kent att det är speciellt. Jocke Berg får samla sig flera gånger när han ska försöka säga något till publiken och blickarna mellan bandmedlemmarna talar sitt tydliga språk:
Om lite drygt ett dygn finns inte det här längre, hur ska vi klara av att förhålla oss till det?

Det brukar ju annars vara i publiken som de största emotionella stormarna äger rum på en Kent-konsert men det tar de facto ett ganska bra tag innan hela arenan verkligen är på fötter.
Får jag gissa blir det något helt annat i kväll, när det är bandets mest inbitna fans från hela landet som samlas för att sjunga med i den allra, allra sista sången.
Icke desto mindre levererar Kent en i långa stunder bländande föreställning även i kväll.

Sätter en ny standard

Det är den rent visuellt mest imponerande arenarockshow som någonsin rullat runt i Sverige, Kent sätter en ny standard lagom tills de lägger av. Coolt bara det. Ljus och videoprojektioner går verkligen hand i hand med musiken, ibland fyndigt självrefererande men utan att bli övertydlligt, rakt igenom stilfullt.
Jag tror dessutom på bandet när de säger att de åker runt och spelar de låtar de gillar bäst själva. Det både låter och ser ut så.
Sedan den starka premiären i Linköping i september har showen bara blivit stadigare och tajtare. Den strålande körtrion Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell tar mer och säkrare plats och versionerna av sånt som ”999”, ”La belle époque” och ”Egoist” blir så kraftfulla bilder av tiden att det plötsligt känns väldigt tungt att aldrig få höra dem igen.

Kommer att bli tomt

Ja, jag vet. Det är ju bara ett rockband som lägger av, jag borde rimligen vara för gammal för att något sånt på allvar ska smärta mig, men det kommer att bli tomt utan Jocke Bergs blick på läget i både landet och livet.
Mest omistlig är givetvis sista delen av showen. Appen som Kent har försett sin publik med skapar mäktiga stjärnhimlar på läktarna i ”Sverige” och ”Dom andra”. Och trots att lokalen är fylld av tusentals nostalgiladdade konsertminnen från över 20 år jobbar bandet med den svenska rockens kanske hårdaste arbetsdisciplin ändå ända in i kaklet för att försöka sätta nya avtryck med hörnstenslåtar som ”Utan dina andetag”, ”747” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.

Det är värt en stående ovation bara det. Särskilt som de faktiskt lyckas.
Och alla som har biljett till i kväll kan förstås skatta sig lyckliga. När landets mesta ”vi mot världen”-band är så här svallande sårbara redan kvällen innan lär den stora finalen bli något alldeles extra.

FAKTA

Kent


Plats: Tele2 Arena, Stockholm.

Publik: Cirka 38 300.

Längd: 2,5 timme.

Bäst: ”Förlåtelsen” och ”Mannen i den vita hatten”.

Sämst: Att det ofattbart nog bara är en enda chans kvar att se det här.

FAKTA

Betyg låt för låt


Gigi
Kort introversion av den här tunga låten från sista albumet. Raden ”Sälj din själ till ett band” känns passande för stämningen i hallen i kväll.


999
Tyckte det var synd att de brände av den här så här tidigt vid premiären i Linköping men i kväll är det mer laddning i luften och låten sitter bättre. Mäktigt.


Thinner
Framför en videofond av brusande kallt vatten plockar Kent fram ett gammalt ”Verkligen”-nummer. Lite vuxnare i formen men möjligen mest för nostalgikerna.


Berg & dalvana
Och nästan omärkligt glider den över i en annan oldie, från ”Hagnesta Hill”. Den ganska mogna publiken borde gilla men stämningen är lite avvaktande.


Romeo återvänder ensam
Här händer det desto mer. Kraftfullt vintrig arenarock om ständig lågsäsong, perfekt för stämningen i ett slaskigt december-Stockholm.


Var är vi nu?
Stark version av en modern vemodsklassiker. Raden ”Som alltid flyr jag till musiken” slår an lite extra starkt i kväll. Det är många som har
flytt till Kent under åren.


Hjärta
I blodrött och dämpat lila löper en vit häst över skärmen genom en av Kents starkaste ballader. Som alltid numera har Jocke ändrat i texten
till ”Gagas Manhattan”.


Andromeda
Stabil rymdrock om att vara kids i en spökstad.


Egoist
Den lysande singeln från i våras blir kvällens första stora allsångsmoment. Den sötsalta refrängen om att ”leva leva livet” hettar
upp lokalen flera grader.


Den döda vinkeln
Bilar halkar runt i regnet bakom bandet och över pumpande arenarock sjunger Jocke om en vinterdrog och att vara kroniskt låg. Mer Kent blir det knappt.


Vi är för alltid
”Jag bara skojar, ingen kommer göra filmer”. Som Kristin Lundell så riktigt har påpekat: dysterkvistbandet Kent är ett av våra roligaste,
också. Synd att man bara får höra den här max en gång till.


Innan allting tar slut
En episk ballad från den radioheadska ”Isola”-eran. Kent uppdaterar den vackert så att den sömlöst glider över i...


Den vänstra stranden
... den här favoriten från ”Då som nu för alltid”, effektfullt förstärkt av kören och filmer från en mörk sagoskog.


La belle époque
Vi är kvar i den mörka skogen som blir en perfekt fond till den här Sverige-rapporten, bedrövligt nog bara mer och mer aktuell för
varje dag.


Ingenting
Jocke Berg sjunger om sitt Eskilstuna som en förlorad värld och tusentals småstadsbor i exil jublar av igenkänning.


Kärleken väntar
Jublet håller, inte helt oväntat, i sig genom den här stadiga gamla hiten. Sami Sirviö får äntligen ta lite plats med ett snyggt solo.


Vinter17
”Vi vore inte Kent om vi inte slängde ut nån gammal skitlåt och ersatte den med en ny. Därmed inte sagt att den kommer att ges ut”
säger Jocke om den nya låten som möjligen inte har ett namn. Det låter som att den har potential att växa live men det får vi ju aldrig veta.


Jag ser dig
I ett nummer som heter ”Jag ser dig” får publikbilder passande nog ta plats på videoväggen. U2-stämning i hallen.


Musik non stop
Den stora discopastejen, läckert dränkt i rött med mäktiga körer och crunchig Sami-gitarr.


Utan dina andetag
En rörd Jocke tar ett ögonblick för att njuta av stunden innan han tackar publiken och har påtagligt svårt att hitta ord. Väldigt passande följer den här publikfavoriten, lyft ännu lite högre i kväll av kören.


Sverige
Alla som har laddat ned Kents app tänder sina mobiler och det blir ett slags julstämning i en av bandets mest inkluderande och humanistiska sånger.


747
”Vi håller oss vid liv” lovar Jocke med en glödande sol i ryggen och ett hav av vajande armar framför sig. En av de verkliga Kent-klenoderna i en rent majestätisk version, den känsloladdade kvällen till ära.

Extranummer:


Förlåtelsen
Kents sista riktigt stora låt bäddas in i blixtrande åskmörker och massivt mäktig Depeche Mode-rock uppstår. Jocke går ned på knä för att sätta extra tyngd bakom orden.


Dom andra
Den svenska rockens mesta visslingsklassiker (möjligen i konkurrens med Peter Bjorn And Johns ”Young folks”) rullar ut över ett hav av
blinkande mobiler. Kungligt, som Thåström kunde ha sagt.


Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Jag har sett Kent runda av konserter med den här ett oräkneligt antal gånger genom åren men frågan är om den någonsin varit tyngre, vackrare och mer emotionell än i den här konfettiyra versionen.

Extranummer 2:


Den sista sången
En vitklädd orkester tar farväl med en låt som live sjuder upp till gitarrhamrande rock av urtypiskt Kent-snitt. Mäktigt.