Markus Larsson: Juryn gjorde rätt när de valde Robin Bengtsson

1 av 2
Robin Bengtsson.
NÖJE

Innan den stora och underhållande enfalden börjar bör det påpekas:

Jurygrupperna gjorde rätt.

Rent taktiskt var det bättre att skicka Robin Bengtsson till Kiev än Nano.

Det där är knappast en populär åsikt i dag, jag vet.

Vi lever i en tid där alla former av expertis är granne med Satan.

Om en vetenskapsman håller upp ett fotografi på en gul kanariefågel och säger att den är gul kan man ge sig fan på att det finns minst en högerpopulist som kommer att börja gapa om att pippin i själva verket är brun.

Eller att den fjäderklädda och inburade invandraren från diverse öar i Atlanten är ett hot mot våra inhemska gråsparvar.

Eftersom det populäraste knepet i dag är att ställa folket mot etablissemanget för att skaffa sig makt var resultatet i Melodifestivalen olyckligt. Behöver verkligen foliehattarna där ute fler pinnar i brasan?

Folkets trea slog med jurygruppernas hjälp folkets etta. Förlåt, men eftersom majoriteten av den svenska befolkningen varken tittar på eller bryr sig om Melodifestivalen bör den meningen formuleras om.

Tv-tittarnas trea slog med jurygruppernas hjälp tv-tittarnas etta. Vilket innebar att Robin Bengtsson vann över Nano.

Det är alltid lättare för SVT om tv-tittarna och jurygrupperna har samma favorit i Melodifestivalen. I så fall delar alla på smällen efter ett eventuellt fiasko. Nu riskerar i stället juryns funktion att bli en explosiv debatt om ”eliten” och ”folket” igen.

Men jag har tagit på mig skottsäker väst och hjälm och lyssnat igenom årets bidrag i ESC. På papperet verkar Bengtssons kostymreklam ha betydligt bättre chanser än Nano.

Kiev svämmar över av ballader och midtempofett. Efter ungefär tre låtar är tristessen så akut att jag vill skära öronen av mig. Och skulle Nano verkligen ha en chans mot Australiens Isaiah Firebrace? Unge Firebrace ställer nämligen upp med en låt som liknar ”Hold on”.

Högst tveksamt.

Däremot är Robin Bengtsson märkligt ensam om att ha en riktig och enkel poplåt, vilket kommer att vara en fördel i semifinalen på tisdag.

Det vanligaste misstaget i ESC är annars att ha några konstnärliga pretentioner. Finns inga säkrare garantier för dålig tv. Men även där är Bengtsson ett slugt val.

Numret ”I can't go on” är alldeles, alldeles lagomkorkat. Bengtssons mest förfärliga gimmick, ”finemang”-tecknet, kan visa sig vara en succé.

Men som dårcirkus betraktat är Robin Bengtsson ingenting jämfört med Rumäniens bidrag ”Yodel it” – en hysterisk mix av joddel och hiphop.

Ja, joddel. Ja, hiphop. I en och samma låt.

När sångerskan Ilinca får ett vansinnigt joddel-anfall mot slutet är det bara att kapitulera.

Alla säger att Italien vinner i år, men ingen förvaltar tävlingens själ bättre än Rumänien.

Yodele-yodeleiooo...

FAKTA

Larssons topp tre

1. ”Divine” (ESC-nummer, Sébastian Tellier, 2008)
Eurovision Song Contest blev aldrig bättre än när den underbart arroganta fransmannen Sébastian Tellier tog golfbilen upp på scenen. Att han dessutom hade den goda smaken att andas in helium i mitten av numret förtjänar en stående ovation.

2. ”Dancing lasha tumbai” (ESC-nummer, Verka Serduchka, 2007)
Tanzen! Foliebabushkan blev tvåa i Helsingfors. Om han skulle ha vunnit hade tävlingen aldrig mer blivit sig lik. Förutom Tellier – det absolut roligaste som någonsin har stått på en ESC-scen. Det gömmer sig även en väl dold protestlåt i ”Dancing lasha tumbai”, en direkt uppmaning till Ukraina att säga hej då till Ryssland.

3. ”Be my Valentine!” (ESC-nummer, Svetlana Loboda, 2009)
Under många år levererade Ukraina de skojigaste och mest smaklösa numren i Eurovision. 2009 tog Svetlana Loboda äventyret till sin yttersta och logiska spets: trumsolon och romerska centurier med nakna magar.