En påminnelse om vad popmusiken har förlorat

NÖJE

Välgörenhetskonserten ”One love” i Manchester kan bli en massiv händelse i kväll.

I en strömmad värld borde en enormt stor publik kunna se Ariana Grandes direktsända initiativ.

Evenemanget är också en sorglig påminnelse om att popmusiken har förlorat sitt oskuldsfulla hjärta.

”Tänk om...?”

Den frågan har jag och mina kollegor ofta grubblat över. Få har dock vågat tänka färdigt meningen.

”Tänk om...?” har visat sina bockhorn mitt under stora och fullsatta stadiumkonserter. Den har slagit till när publiken går ut genom säkerhetsspärrarna och lämnar en festival. Den har funnits där, någonstans i bakhuvudet, i trängseln och kön in till en konsert.

I samtliga fall står tusentals människor tätt ihop. De är oskyddade och har ingenstans att ta vägen. Ett djävulskt tillfälle att orsaka maximal skada och skräck.

Konserter och festivaler har aldrig varit vaccinerade mot mord, olyckor och våldtäkter. Men livemusik har överraskande länge sluppit terrorattacker. Det har på så många olika sätt varit en fantastisk bubbla, en livsbejakande och nödvändig flykt från verkligheten.

Var det bara en tidsfråga innan något skulle hända?

Ja, antagligen, tyvärr.

Efter skotten i Paris under konserten med Eagles Of Death Metal och självmordsbombningen av Ariana Grandes spelning i Manchester har livescenen tvingats bli kallare och mer vaksam. I helgen utrymdes till exempel Tysklands största rockfestival, Rock Am Ring, tillfälligt efter ett terrorlarm.

Popmusik speglar sin tid. På 80-talet samlade sig artisterna mot svält och apartheid i de direktsända jättekonserterna Live Aid och Nelson Mandela 70th birthday tribute. Live Aid fick uppföljarna Live 8 och Live Earth 2005 och 2007, men då med fokus på utvecklingsländernas fattigdom och klimathotet. Och nu är cricketarenan Old Trafford värd för en konsert som samlar in pengar till terrorns offer och familjer i Manchester.

Förutom Ariana Grande uppträder också Justin Bieber, Miley Cyrus, Katy Perry, Take That, Coldplay, Niall Horan, Pharrell Williams, Usher, Little Mix, Black Eyed Peas och Robbie Williams.

Det ryktas om överraskningar, men det återstår att se om exempelvis Madonna och Eminem bara är ett önsketänkande. Och eftersom konserten strömmas live på bland annat Facebook och Youtube spekulerar brittiska medier om att ”One love” kommer att nå fler människor än Live Aid som hade över en miljard tittare.

I popmusikens uppmärksamhetsknarkande affärsmodell är det alltid lätt att upptäcka ett visst mått av hyckleri hos artister som ställer upp för en god sak. Det går säkert att hitta samband mellan vilka singlar, album och turneér som just nu behöver pr och spelschemat i kväll. Och vad spelar det för roll vilka floskler en massa bortskämda popstjärnor häver ur sig?

En del, vill jag åtminstone tro. Det löser inga världsproblem, men det måste betyda någonting.

Pop, konserter och festivaler har inte samma oskuldsfulla och trygga atmosfär längre. Det är ”One love” också en symbol för.

Men det är fortfarande ett mått på hur ett samhälle mår och tänker. En i grunden antiauktoritär och inkluderande institution där framför allt missanpassade, utsatta minoriteter och outsiders kan få kraftfulla röster och uttrycka sig fritt inför en jublande publik.

Vad är det för roligt eller fånigt med fred, förståelse och kärlek? Och vad händer om det budskapet även lämnar popmusiken, denna ömtåliga drömvärld där människan kan projicera sina kollektiva förhoppningar om en bättre värld?

Vad händer om världsartister börjar predika motsatsen på bästa sändningstid?

Vilka blir vi då?

FAKTA

Larssons topp tre

1. ”The wire” (tv-serie)
I går var det 15 år sedan som serien hade premiär. Som tidsbundet drama är mästerverket daterat. Vad är det för konstig mobiltelefon du har i fickan, Stringer Bell? Men efter ”The wire” går det inte titta på polis- eller kriminalserier på samma sätt. Frågan kvarstår: varför skrivs det inte fler liknande serier i dag?

2. ”Ain’t my fault” (livenummer, Zara Larsson)
När allt stämmer är även liveartisten Zara Larsson ruskigt imponerande. Versionen av ”Ain’t my fault” på Gröna Lund slog andan ur kroppen och lät den åka ”Fritt fall” i fyra minuter.

3. ”Forever changes” (album, Love)
I skymundan av ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” fyller även ”Forever changes” 50 år. För ett halvt sekel sedan fanns det inget som lät som Loves mörka och gränsöverskridande psykedelia. Det gör det inte nu heller. Och allt på ”Forever changes” är naturligtvis bättre än ”When I’m 64”.