Mycket Papphammar i Dramatens hyllning av Gösta Ekman

Poesi, jazz och lite nakenchock på teaterns minnesafton

1 av 6 | Foto: Ali Mian
Scenen med en filmbild ur ”Puder” i bakgrunden.
NÖJE

Marie Göranzon satte tonen direkt när hon presenterade Jan Malmsjö.
Slitvarg och gubbtjuv.

Minneskvällen för Gösta Ekman var full av humor. Värdig, vacker, lite vild.

Två unga kvinnor värmde hjärtat mest.

Poesi och komik. Dramatens hyllning till Gösta Ekman var gjord som en kväll han själv skulle gilla. Jazz och litteratur. Mycket Papphammar.

Marie Göranzon läste en dikt av Fernando Pessoa och sa sedan att det är ont om gamla slitvargar och gubbtjuvar. Det var hennes introduktion av Jan Malmsjö, som sjöng en rörande ”Snurra min jord” till dragspel.

Scenen hade gott om mogna män, men starkast intryck gjorde Sofia Pekkari i en alldeles fantastisk version av Christina Kjellssons sång ”Cirkus”. Om att föreställa sig livet efter detta som en snäll cirkus med rara inslag.

Kvällens roligaste var Sanna Sundqvist som tog hand om mycket av den fysiska komiken. Och fick alla att säga ”pitt!”. Hon gjorde egna versioner av Papphammar, med bland annat skateboard. Och vågade sig på Papphammars nakenchock när han går över en väg.

Vemod och saknad

Just ett sådant böljande sädesfält fanns på bildskärmen bakom artisterna hela kvällen. Och från taket hängde figurens beiga rockar och hattar.
Andreas T Olsson var konferencier tillsammans med Sanna Sundqvist och noterade att Dramaten var mycket full i kväll. Och mycket tom.

Kvällen hade vemod och saknad, men förde också tankarna till en brittisk begravning jag var på nyligen. I kyrkan tog vi farväl av en 88-åring. Hennes barn och barnbarn vittnade med underbara historier om ett färgstarkt liv och excentriska drag. Aldrig har vi skrattat så på en begravning.

Samma känsla på Dramaten. Många berättade om sina möten med Gösta Ekman. Visade omtänksamma presenter från honom. Jan Malmsjö hade t ex fått dolken som Gösta Ekman (1890 - 1938) hade när han spelade Hamlet. Och en specialgjord stol i plast så Malmsjö kunde sitta ner i duschen.

De två timmarna hade underhållning och undervisning. Kritikergiganten Leif Zern pratade om Freud och Gösta Ekmans styrka att spela svaga. Johan Rabeus om arbetet med pjäsen ”Den girige”. Författaren Klas Gustafsson om deras samarbete kring självbiografin.

Därför hette han Papphammar

Fru Papphammar, Lena Söderblom delade med sig av minnen och roliga filmklipp. Varför hette figuren Papphammar? För att man inte kan ha en hammare i papp.

Persisk poesi, bakom scenen-berättelser från ”Hotelliggaren” 1986 och Svante Thuresson som sjöng ”Sigge Skoog” och ”I´m gonna sit right down and write myself a letter”.

Örjan Rambergs hand skakade när han sjöng texten till Bob Dylans ”Death is not the end”, och fick fint stöd av Sofia Pekkari på munspel och refräng.

Finalen blev en filmscen. Kärleksförklaringen till teatern ur Marie-Louise Ekmans ”Puder” med Gösta Ekman som Vippan. Då var många kinder fuktiga.
Andreas T Olsson citerade Gösta Ekman och det är så sant:

Det var en kväll att minnas. Jag minns den redan.