”God dag, detta är Hans Alfredson som svarar på ditt brev”

Linn Dahlgren berättar om sista intervjun med humorikonen

1 av 3 | Foto: Gunnar Tingsvall / AFTONBLADET / 5600
Tage Danielsson och Hasse Alfredson.
NÖJE

Svensk humors gudfader Hasse Alfredson hade, 82 år gammal, så gott som slutat att ge intervjuer.

Han tyckte att han hade gjort och sagt tillräckligt.

Men han gjorde ett sällsynt undantag för Aftonbladet 2013.

Han tog emot mig i sitt hem för att berätta om sin vän och kollega Monica Zetterlund. Sin Monica.

Det blev hans sista intervju.

Hasse Alfredson ogillade att ­göra intervjuer och hade inte gett någon på åtminstone ett par år när jag 2013 som övermodig vikarie ­föreslog att jag skulle försöka ­prata med honom för en specialbilaga om Monica Zetterlund.

Mina chefer hade svårt att ­hålla sig för skratt – så omöjligt var uppdraget jag gav mig själv.

Skam den som ger sig. Ingen ­hade hans telefonnummer, så jag chansade på att skriva ett brev. Ett redigt brev på papper, vikt och lagt i ett kuvert.

Oddsen för att jag skulle få svar var så klart skyhöga.

Så trädde slumpen in. Det var vajsing på skrivaren, ett inte helt ovanligt fenomen i svenska kontorslandskap, och papperet dekorerades med ett par blå streck tvärs över. Det såg taffligt ut. Det här var ändå ett brev till en nationalklenod.

Jag hade inte tid att vänta på att skrivaren skulle lagas, med postgången brann det redan i knutarna. Så fick jag en tanke, tack vare en uppväxt rik på Hasse och Tage-humor. Hasse Alfredson skulle kunna ­roas av det absurda i denna ­fadäs. Jag greppade en rödpenna, ritade en pil mot strecken och skrev ”Jag ber så väldigt, hemskt och allra nådigast om ursäkt. Skrivaren fick fnatt och envisas nu med dessa blå utsvävningar. Förlåt oss”.

Två dagar senare ringde telefonen. En omisskännlig och pedantiskt artikulerande röst mötte mig i luren:

–  God dag, detta är Hans Alfredson som svarar på ditt brev. Ett riktigt brev med blå utsvävningar och humor. Du är därför inbjuden till Lidingö.

Tisdagen den 10 september 2013 åkte jag ut till hans och frun ­Gunillas hem, en enplansvilla med en liten välskött lummig trädgård, för att prata om Monica Zetterlund.

I vardagsrummet väntade ­Hasse Alfredson i soffan. Han var klädd i manchesterbyxor, randiga hängslen, uppkavlade skjort­ärmar och färgglad slips. Höger arm låg i mitella och vänster­handen greppade en käpp efter att han ramlat och slagit sig.

Han var sträv och strävsam.

– Jag har blivit så … jag klarar mig dåligt med vänster hand. Och så har jag skadat benen också, sa han frustrerat.

Hade det inte varit för Hasse och Tage hade vi kanske aldrig fått lära känna komikern och revyartisten ­Monica Zetterlund. Hon var ­redan en hyllad jazzsångerska när det då oetablerade radarparet lyckades få henne att chansa lite.

Hur övertalade ni henne att ­vara med i ”Gröna hund”?

– Vi förförde henne (skratt).

Vilken typ av humor hade hon?

– Den belgiska typen (skratt). Hon drog sig inte för grova saker, eller finstämda. Hon sjöng ju till exempel den där ”Sälj inget brännvin till pappa”.

Det lade grunden till både ett klassiskt samarbete och livslång vänskap.

Hans Alfredson berättade att de ibland märkte av hennes ”besvärligheter”.

– Personliga besvärligheter. Hon hade olika förälskelser och så där och sen hade hon också ­något problem med alkohol ibland.

– En som var till stor hjälp för henne var Tage. Han tog hand om henne som en pappa om sin ­dotter, kan man säga.

Hasse Alfredson ­hyllade Monica Zetterlund som någon som ­alltid imponerade på ­honom och en av ”de få ­riktigt roliga”.

– Jag kom att tänka på en sak, det betyg som hon fick av oss när hon slutade

i ”Gröna hund”. Jag ska ­bara hämta Hasse och Tage-boken, sa han.

Det var mödosamt för honom att resa sig ur soffan med en ­skadad arm och onda ben, men Hans Alfredson var envis. Han skulle bestämt inte ha någon hjälp.

Så insåg han att han hade en blygsam publik att underhålla och levde upp. Med den friska armen krampaktigt om armstödet och käppen på samma gång stånkade han i teatralisk stackato:

– Jag, gnn. Ska, uuh. Komma, hoo. Uuupp! Och det gjorde jag också! sa han till slut både segerglatt och nöjt över publikens skratt.

Han hämtade boken och slog upp brevet som var Monica ­Zetterlund så kärt att hon lät rama in det.

– Nu ska jag be att få, med min skolade röst, läsa upp detta ­betyget, sa Hans Alfredson och rättade till glasögonen.

– ”Betyg” står det överst.

– ”Härmed intygas att ­Monica Zetterlund varit ­anställd hos undertecknade som scenhjälp under tiden 27 i fjärde till 20 i sjätte 1962. ­Zetterlund har lagt ett mycket gott uppförande och iakttagit god ordning. Zetterlund har visat goda insikter i sång och gymnastik med lek och idrott. Och glatt och villigt utfört enklare hushållsgöromål som till exempel hämtning av pilsner och smörgås. Zetterlund har visat sig vara bättre än ­Ella Fitzgerald och billigare än Anita Lindblom. Med anledning av ovanstående rekommenderas Zetterlund å det varmaste till vilken folkpark som helst.”

– ”P.S. Vi älskar dej.”

På ­dagen fyra år efter vårt möte och hans sista ­intervjun kom ­beskedet.

Hans Alfredson är död.