Ännu ett offer för krogdöden i New York

Per Bjurman: Det råder en galloperande krogdöd i New York

Per Bjurman minns tillbaka till en annan tid.
Per Bjurman minns tillbaka till en annan tid.
NÖJE

TUCSON. Går fortfarande och nynnar på St. Vincent-raderna om att ”New York isn't New York without you, love”.

Men nu handlar de om en bar.

Älskade Jones är ju senaste offret i den galopperande krogdöden på Manhattan.

Hinner inte mycket mer än landa i New York förrän jag flyger vidare till Arizona för att fira en norrman som fyller 50 – Eirik Mosveen, VG:s egen Hunter S. Thompson – men om jag stannat hemma är det högst troligt att jag så här efter en månad i Sverige sökt mig mot Jones på Great Jones Street i East Village.

Det hade jag dock inte haft mycket för.

Den sydstatsinspirerade jointen med den orange-målade fasaden och Elvis-byst i fönstret har i och för sig inte stängt för gott, som det rapporterades förra veckan, men festen är över,

för den förvirrade ägaren har plötsligt bestämt att hans bar måste anpassas till de samtida strömningarna i de våldsamt gentrifierade kvarteren runt Bowery och därför sparkat legendariske general managern Bill Judkins, slängt ut stans coolaste jukebox och börjat avveckla all cajun-färgad särart.

En bekant rapporterade nyligen att en ny bartender – alla de bra har i en hast slutat – spelade fucking Coldplay för de catfish-mumsande gästerna en kväll.

Fullständigt otänkbart bara för någon månad sedan.

Now, förändringar sker. I synnerhet i New York. Den ständiga omdaningen är ett av stadens mest uttalade karaktärsdrag. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, som det heter i psalmen.

Men de senaste åren har det varit väl många favoriter som, oftast på grund av monstruösa hyreshöjningar, gått i graven – och ersatts av kedjerestauranger, apotek och ännu fler jävla bankkontor. Elaine's är borta, Rodeo Bar är borta, Les Halles är borta, Bill's Gay Nineties är borta – och nu finns inte Jones heller, inte i egentlig mening.

Jag var verkligen inte dess mest hängivna svenska stammis – det var Mats Olsson – men har haft otaliga oförglömliga kvällar i det sinnliga skenet från de kulörta lyktorna, knockat fler förstummade vänner än jag kan minnas med mytomspunna drinken cajun martini och precis som tidvisa inventarier som Keith Richards, Scarlett Johansson och Matt Dillon verkligen älskat den unika atmosfären.

Det är det verkligt trista. Det känns som att Manhattan inte längre har plats för självständiga etablissemang med egen karaktär och eget kynne.

Istället:

Själlös likriktning.

Så jo, det är Jones St. Vincent sjunger om i årets sommarhit.

FAKTA

ORSAKER TILL EXTAS

•Dunkirk (Film)

– En gång för alla: Chris Nolan är en av samtidens största konstnärer.

•The Defiant Ones (HBO-dokumentär)

– Djupt fascinerande dokumentär om sällsamma radarparet Dr. Dre och Jimmy Iovine.

•Sam Shepard (Legendar)

– I onsdags släckte de lamporna på Broadway för Sam Shepard i en minut. Det gjorde de rätt i. Han var en av de främsta.