Lite sång och dans när skutan sjunker

Kristin Lundell: Världen steppar sig själv mot en osäker framtid

NÖJE

Jaha. Då var det dags igen.

Än en gång stirrar jag blint på det som alla verkar se något magnifikt i.

Nästa vecka har musikalfilmen ”La la land” svensk premiär.

Det är ingen avancerad gissning att kärleksförklaringarna kommer att hagla också här hemma. Resten av världen har ju redan halkat pladask på dans­golvet framför Ryan Gosling och Emma Stone.

Nyligen vann ”La la land” alla sju priser som den var nominerad till på Golden Globe-galan. I veckan smällde också brittiska The Guardian till med högsta betyg i sin recension. Vän av ordning kan tycka att det är lite väl nipprigt för en småputtrande skildring av pojke-möter-flicka-och-en-gnutta-dans-uppstår men visst. Det är ju allt det som branschen älskar: Hollywood-romantik i kvadrat.

Drömmar om svunna tider i kollision med drömmar om fram ­ tiden. En hommage till filmhistorien där två heta skådespelare omsorgsfullt vårdar branschens arv som vore det ett bonsaiträd.

Såklart kommer det också att regna ­Oscarsstatyetter över den ­Damien Chazelle-regisserade ”La la land” (fast i en rättvis värld blir det givetvis det hjärtsnörpande dramat ”Manchester by the sea” som får packa väskan full med guldfigurer).

I recensioner av ”La la land” har det formulerats närmast svettiga jämförelser mellan ­Gosling och Stone och Ginger Rogers och Fred Astaire. Vi som tillbringat alldeles för många timmar framför film­klassikerkanalen TCM vill protestera också här. Ett så fullkomligt helgjutet team är väl ändå ­inte Gosling och Stone. Deras kemi är knappast sprakande ­utan snarare fräsande.

Men det finns något annat i jämförelsen som får det att ­kännas halt under fötterna. Den legendariska duon Rogers-Astaire hade ju sin glansperiod under 1930-talet. De dansade framför kamerorna samtidigt som världen valsade åt helvete. De serverade några timmars flykt från omvärlden. Lite dans och sång medan skeppet sjunker.

Det är möjligt att det en över ­ reaktion att se ett samband ­ mellan världens filmmusikal ­ feber och att stålbaden sam ­ tidigt fylls till bredden. Men såhär dagen ­ efter Donald Trumps installation får allt känslosvall vara ursäktat.

Enligt The New York Times står ett tjugotal musikalfilmer för närvarande och stampar i ­kulisserna i Hollywoods studios. Allt från Disney-klassikern ”Skönheten och odjuret” - med Emma Watson och Dan Stevens som spelade Matthew i ”Downton Abbey” - till en musikalfilm där ”La la land”-producenterna låter Kristen Wiig och Will ­ Ferrell mötas.

På torsdag - dagen innan ”La la land” går upp på svenska bio­grafer - har dessutom ”Book of mormon” premiär på China­teatern i Stockholm. Den satiriska musikalen, skriven av skaparna av tv-serien ”South Park”, har gjort succé både på Broadway och West End. De trogna busslasterna med musikalfans som sett Pernilla Wahlgren spela Sandy i ”Grease” allt sedan ­Valdemar Atterdags tid får nu maka på sig i salongerna. En ny publik vill få plats därinne.

Allt medan världen utanför steppar sig själv mot en osäker framtid.

FAKTA

Lundell Listar: 3 ännu bättre musikalfilmer

”Dancer in the Dark”

(2000). Så här ska en musikalslipsten dras, huvudrollsinnehavaren Björk blev så emotionellt utmattad av sin insats att hon svor på att aldrig mer skådespela. Det är något annat än att rör lite på fötterna i en film.

”Les misérables”

(2013). Öppningsnumret ”Look down” är så mäktigt att man måste gaffatejpa fast sig själv vid biosalongen för att inte ryckas med. Skeppet! Vattnet! Russel Crowe! Langa hit luktsaltet omgående.

Paraplyerna i Cherbourg

(1964). Herregud. Det är som att en pastellpalett exploderat framför ögonen. Som att bli bjuden på en hamburgare gjord på en My Little Pony. Kan en musikalfilm bli vackrare än jacques Demys klassiker med Catherine Deneuve.