För lite stake i ”Tom of Finland”

1 av 3 | Foto: josef persson
NÖJE

GÖTEBORG. Höga förväntningar när 40-årsjubilerande Göteborgs filmfestival startade med världspremiären på ”Tom of Finland”.
Filmen om gayikonen är snygg och välspelad, men det hade - förlåt skämtet - gott kunnat ha varit lite mer stake i den.


Tom of Finland
Regi Dome Karukoski, med Pekka Strang, Lauri Tilkanen, Jessica Grabowsky, Jakob Oftebro.
drama
Premiär på Göteborgs filmfestival. Premiär över hela landet 3 mars.

De som känner till konstnären Tom of Finland förstår förstås vad jag menar. Hans svartvita teckningar, homoerotiska läderfantasier med män i stora bultande kön, finns i dag på de flesta ansedda muséer runtom i världen. Samma dag som filmen om hans liv hade världspremiär i Göteborg, var det premiär på en musikal om hans liv i Åbo.

När Finland i år firar 100 år som självständig stat, är Tom of Finland snudd på ett lika viktigt inslag som Mumin och Marimekko. Och nog är Touko Laksonens (1920-1991) liv som gjort för att bli film. Först officer under andra världskriget. Sedan smygbög i efterkrigstidens Helsingfors, där sådan kärlek var olaglig. Under pseudonymen Tom of Finland började han publicera sina teckningar i amerikanska gaytidningar. När hiv började spridas strax efter hans stora genombrott, fick han kritik för sina positiva skildringar av oskyddat sex. Men han fortsatte med sina teckningar, fast med tillägget Use a rubber! (Använd kondom!). Och allt gjort i hemlighet. Familjen fick inget veta om hans homosexualitet, parförhållande och konsten förrän efter hans död. Filmen är snygg, välspelad och engagerande.

Pekka Strang är mycket övertygande i rollen som konstnären i alla åldrar, från tiden som ung officer i kriget, till att han åker till USA och tas emot som hyllad gayikon av en hel teater fylld av läderklädda män, som hämtade ur hans egna teckningar. Kan ändå inte låta bli att fundera över vad en Rainer Werner Fassbinder (1945-1982) eller en Pier Paolo Pasolini (1922-1975) i sina glans dagar hade kunnat - och vågat - göra av historien. Eller Paul Verhoeven. Regissörer som inte bryr sig om vad gränsen för vad som är god smak går. Nu vilar det en lite officiös känsla över ”Tom of Finland”. Som att man inte får ta ut svängarna och vara hur fräcka som helst, nu när filmen liksom ingår i Finlands 100 års-firande. För lite stake, helt enkelt.