Kampen mot topplistan på Spotify fortsätter

”Lana Del Rey på Way out West är naturligtvis ett måste”.
Foto: Rob Grabowski / AP TT NYHETSBYRÅN
”Lana Del Rey på Way out West är naturligtvis ett måste”.
NÖJE

Allt är förgängligt.

Inte minst inom pop.

Way Out West är dock ett undantag.

Festivalen har blivit en konstant kvalitetsmarkör.

Det är lätt att driva med västkustens pärla.

Till mångt och mycket är det en festival för åldrande hipsters.

Och den som får besöka backstageområdet, som ofta liknar ett företagsevent för mäklare och sponsorer, blir lätt lite vilsen. Hen får stå där och ställa sig den obehagliga frågan:

”Är jag i Göteborg eller på Stureplan i Stockholm?”

Men stora och små invändningar tystnar snabbt när man tittar närmare på programmet.

Och här syftar jag på musiken och inte på några varumärkesbyggande jippon.

I år uppträder den fenomenala hiphopartisten Vince Staples i Slottskogen. The XX och Lana Del Rey är naturligtvis ett måste. Man kan väl också lita på att hiphopstjärnorna i Migos kommer att göra evenemanget lite mer, eh, surrealistiskt. Med god hjälp av Young Thug, för den delen. En liten och krympande skara människor som fortfarande inte får allergiska utslag av elektriska gitarrer jublar också lite över Ryan Adams.

Eller i alla fall jag.

Jag kryssar även för Angel Olsen, Feist och Sampha – tre vitt skilda men fantastiska röster.

Ännu smalare namn har dessutom en plattform på den andra delen av festivalen, den som går under namnet Stay Out West. På klubbarna får Way Out West en helt annan karaktär. Att stå under tak kan dessutom vara en fördel i en stad där regnet ofta slår näsbenet av dig.

Och i en liten del av världen är årets viktigaste och mest brännande fråga givetvis:

”Kommer Frank Ocean äntligen att dyka upp?”

Tjusningen med Way Out West är att hinna se blivande stjärnor på någorlunda små scener innan idolerna blir supernovor. Att exempelvis Kendrick Lamar uppträdde på festivalen för några år sedan känns i dag lite overkligt. Det lär knappast ske igen, inte på lång, lång tid.

Way Out West kan framför allt inte tas för givet. Festivalernas ekonomiska marginaler är små. Och det finns inga tecken på att festivaler som försöker lyfta fram artister som i de flesta fall existerar långt bortom mittfåran har en ljus framtid.

Det går säkert att anklaga Way Out West för att vara hippt och snobbigt, ett litet kollo för vit och välmående medelklass. Man kan säga att biljetterna och armbanden har blivit ett kravmärkt kvitto på att ha koll och god smak.

Visst, absolut.

Det viktiga är ändå att festivalen vågar vara ett undantag. Någon måste försöka att presentera ett alternativ till den minsta gemensamma nämnaren som dominerar topplistan på Spotify.

På den här nivån finns det inte många exempel kvar.

FAKTA

Larssons topp tre

1. Prince (The artist)
Prince, Slottsskogen, 2011. Om så Way Out West existerar i 20 år till kommer inget att överträffa The Purple One. Så här års tänker jag ofta på den förkrossande konserten. Där och då peakade livet.

2. Avantgardet (artist)
Nattspelningen i fjol när publiken bokstavligt talat rev taket, och Jocke Åhlund bokstavligt talat rev scenen, är bland det vackraste jag sett på Way Out West.

3. ”The harrow & the harvest” (album, Gillian Welch)
Att den mästerliga skivan nu pressats upp igen på vinyl är en stor nyhet i en liten analog värld. Finns en anledning till att albumet fick Grammy för bästa ljudproduktion. Och, ja, det är sexigare än det verkar. Bra ljud är punk.