Pilgrimsfärden till ett minimalt musikunder gör mig salig

Percy Sledge.
Foto: Ulf Höjer
Percy Sledge.
NÖJE

MUSCLE SHOALS. Somliga blir saliga av att besöka gamla slagfält och andra väntar hela livet på att få se Monets näckrosor på Museum of Modern Art.

Själv tycker jag min tid här på jorden når sin kulmen när jag under ett efterlängtat besök i Muscle Shoals plötsligt står och fingrar på wurlitzern Spooner Oldham använde under inspelningen av Aretha Franklins ”I ­never loved a man (the way I love you)” för 50 år ­sedan.

Den blir slutligen av, pilgrimsfärden till Muscle Shoals – den lilla byn i nordvästra Alabama som helt absurt råkar vara hem för två studios där otaliga av de största inom soul, r ’n’ b, rock och country under 60-talet och 70-talet spelade in sina bästa sånger och album.

Trots ett oändlig antal roadtrips down Dixie har jag aldrig lyckats komma dit tidigare, men nu ­råkar jag ha ett par dygn över mellan två hockeymatcher
i Nashville och styr söderut.

Efter ett par timmar kommer jag till en håla så liten att det inte borde vara möjligt att musik­historia skrivits här. Inte om och om igen. Det är som att Morgongåva i Uppland skulle ha den ­statusen. Samtidigt lyckas jag förstås suggerera mig till känslan att det är nåt i luften som förklarar varför det lät som att honung droppade av musiken som ­gjordes i trakten.

Den förnimmelsen förstärks när en vänlig men sömnig ljudtekniker som moonshinar som turistguide ledsagar genom ­Studio A och B i Rick Halls ­alldeles särskilt prominenta ­Fame-studio. Det är magiska rum, med själ och ande och sinnlig värme. 

Ljudteknikern muttrar något om att vi inte får röra inventarierna, men det är omöjligt att låta bli när han pekat ut mikrofonen som Percy Sledge sjöng ”When a man loves a woman” i, och wurlitzern Spooner Oldham använde under inspelningen Aretha Franklins ”I never loved a man (the way I love you” i januari 1967. Så när han sätter sig i kontroll­rummet och gäspar är jag ändå där och pillar.

Det är för mig som jag föreställer mig att det skulle
vara för en konstfantast att hålla i Picassos penslar, ­eller för litterära att ta i Hemingways skrivmaskin i Key West. 

Någon timme senare står jag och andas luften i ­Muscle Shoals Sound Studios också  – tvillingstudion makalösa husbandet The Swampers startade  i grannbyn Sheffield efter en konflikt med Faulkner-­karaktären Hall.

Där spelade Stones 1969 in ”Brown sugar” och ”Wild horses” och jodå, jag tycker mig ana vad mellan de dammiga väggpanelerna det var som fick de att klassikerna att skimra.

Pilgrimen är salig.

FAKTA

Orsaker till extas

Alison Krauss – ”Windy city” (cd)

Jag fortsätter ­tjata. Vårens musikupplevelse.

”Big little lies” (miniserie/HBO)

 Oh, varför hade ingen berättat att det här var så bra?

Lee Childs – ”No middle name” (novellsamling)

Jack Reacher är suverän även i små portioner.