Magnus Johansson håller bättre än – Jakob Hellman

NÖJE

Jag bröt ihop en smula och började gråta i bilen häromdagen.

Magnus Johanssons debutalbum är en bortglömd klassiker från ungdomen.

Mästerverk för alla gitarrpojkar på 90-talet.
Mästerverk för alla gitarrpojkar på 90-talet.

Här har jag en sko full av spetsar och smycken – att stjäla för din skull kan aldrig vara fel”, sjöng Magnus Johansson i ”Till himmelen” (video) i CD-spelaren i bilen.

Där brast det. Den raden är evig för mig. Och jag hade just kommit hem från dödslägret Auschwitz och var väl inte helt i balans.

Magnus Johansson påminde om goda tider, nudelsallad, som inte kändes så då förstås. Att vara ung är inte så enkelt som vuxna tror.

▪▪

Ja, jag skrev CD-spelare.

Det är de allra, allra sista CD jag har kvar nu, cirka 50 stycken som ligger i en ful svart case logic utan inlagor i svärmors bil efter att även CD-spelaren i sommarstugan lämnats till återvinningen. De var kring 10 000 stycken för tio år sedan. Några såldes innan de helt kom att sakna värde men de allra flesta skänktes till Emmaus, Myrorna och Frälsis. Bara de allra allra käraste fick vara kvar i varje utrensning. Bob Dylan, Van Morrison, Aretha Franklin, Paul Simon, The Smiths, Joni Mitchell, Jackson Browne.

Och Magnus Johansson.

▪▪

Magnus Johanssons självbetitlade debutmästerverk kom 1990 men jag hade tur och upptäckte honom först 1991 så jag fick en eminent extra-cd på köpet, den med hans största hit ”Vakna nu Anneli” (video) – männen från Venedig! – men framför allt ”Dom som försöker sätta åt min vän” (När jag sa Klockrike, vad trodde du då?).

Magnus.
Magnus.

Jag köpte den i Landskrona, är nästan säker på det, och åt kebab efteråt. De hade mästerliga kebab i Landskrona på den tiden, det har de säkert än.

Och falafel.

Minnen.

Som när mina bästa vänner i Svalöv plötsligt låg med varandra och jag blev så svartsjuk på bägge, och när en flicka ångrade sig när jag, till sist, tappat intresset och jag spelade ”Du skulle ha gett honom allt, han var på väg till dig” så högt att hon skulle höra. Det var väl elakt. Men hon hade gjort mig olycklig jag så länge.

▪▪

The days of miracle and wonder, ung kärlek och patetik, romanser och bilfärder i en gammal Mazda mellan Motala och Medevi, till Klockrike och Linköping, nästan i Norrköping där Magnus Johansson bodde vilket var extra stort för mig från andra sidan Östergötland. Norrköping. Tivolistan, detta sätt att romantisera arbetarklass och fabriker och tegel precis som i Springsteens Asbury Park, New Jersey.

Norrköping var bra på fotboll 1992 och är bra nu igen men störst från Peking är för alltid Plura och Magnus, de har gjort en duett faktiskt: ”Eld”.

Plura.
Plura.

Jag spelade över Magnus Johansson till kassettband och lyssnade på E4 i natten, dörren öppen när jag stannade för att kissa och MAGDALENA TOG MORGONTÅGET TILL KATMANDU, C G/B D snabbt, och ”Pappa är en flygkapten” med Mattias Jesper Lindbergs mandolin och jag i E moll om jag minns rätt, har ingen gitarr i närheten just nu, men det låter som E moll, och den där jävla piccolaflöjten, eller en tin whistle kanske, låter som de plågsamma panflöjtsindianerna som inte finns på Sergels torg längre men det är läckert, det är avvägt, det är hela EMI:s studiomaffia på den tiden som leker, sprittar och svänger som fan under ledning av den store musikproducenten Kjell Andersson.

Men det var förstås texterna jag föll för mest.

Magnus Johanssons pojkigt rara men samtidigt kåt självgoda blandning av ålderdomliga borgmästare, slaktare och pubertala fantasier, lättsurrealism, vardagsiakttagelser och romantiska anspråk, sentimental redan vid 28 års ålder: ”Vi var pojkarna som aldrig behövde sova”.

Jag förstår varför jag föll så hårt för Magnus Johansson när jag var 19 år, poetig och ängslig, men det fina är, det verkligt fina är: Det håller än.

Det håller än. Och det görs ingen folkrock i den här klassen längre som luktar selleri, irländska ostron och tjänstemannasöner på drift i harmlösa gränder.

Jakob.
Jakob.

Den håller faktiskt – och det här är känsligt – bättre än Jakob Hellmans klassiker ”Och stora havet” från året före. Hellmans enda album är en annan av dessa ytterst få sparade CD, varav bara kring tio är svenska (gissa vilka!), som nu får sin sista vila i skruttbilen.

Bättre än Jakob Hellman. Går det att säga? Men ja, därför att ”Och stora havets” ljudbild är besvärande tunn och diskant. Men på alla andra vis är Jakob Hellmans album, förstås, ett mästerverk.

Magnus Johansson, han sjöng:

Och barnen sjunger: Titta han är här igen.

Och barnen sjunger: Han har kommit för att bära oss hem.

Och ”Slaktarens dotter” har förstås en jävel till far.

Det här storartade albumet av Magnus Johansson är deprimerande bortglömt.

Inte ens självaste Sonic kom ihåg det när popmagasinet listade de 100 bästa plattorna någonsin. Å andra sidan glömde samma hippa katter även Ulf Lundells mästerverk ”Den vassa eggen”, vilket förresten föranledde en sur, för att inte säga kränkt, krönika.

Att glömma Magnus Johansson är ännu värre för den gitarrpojke jag var och i hög mån är ännu, tydligen, insåg jag där i bilen till himmelen.

Jag kommer spara denna blanka, repiga disk för evigt. Eller tills världens sista CD-spelare gått till återvinning.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.