Lill-Babs som Gugge gör vintern 2017 uthärdlig

1 av 2
Gugge och Bigge.
NÖJE

Okej vi måste ta några minuters paus från eländet.

Annars kommer det att vara omöjligt att ta sig igenom den ­närmaste tiden.

”Bonusfamiljen” är den bästa räddningen bort från nuet.

Gugge.

Och Bigge.

Johan Ulveson och Ann Petrén som parterapeuter. Och så Frank Dorsin – vars riktiga pappa heter Henrik Dorsin – som det störiga barnet Eddie, exmannen Martin på vinden och egentligen alla andra som är med i ”Bonusfamiljen” (måndagar på SVT). Serien som skrivits av Moa Herngren, hennes svägerska Clara Herngren och brodern Felix är det roligaste som visats på evigheter. Det är en skänk från ovan att den hade premiär i slutet av januari 2017 - just när allt i världen började bli fullständigt outhärdligt.

Visst såg ni det första avsnittet som visades i måndags? För protokollets skull skriver vi annars in en varning för spoiler i den mening som nu kommer – vi måste nämligen prata om den roligaste scenen. När barnen ramlar ner från taket och Gugge bryter samman. Jag kan inte sluta skratta åt den. Just de minuterna har varit något som jag återkommit till hela veckan för att hämta energi när någon nyhetsflash skakat om telefonen.

För verklighetens vansinne ­kommer i skov och varje gång som framtiden känns olöslig har jag tänkt tillbaka på Lill-Babs roll­figur Gugge som får ett bryt där ­uppe på trappan medan Marianne Mörcks Bigge försöker lugna henne i farten. Det är så roligt. Jag blir på gott humör varje gång som jag tänker på det.

Okej, jag erkänner att för någon som inte sett ”Bonusfamiljen” så kanske scenen ovan verkar allt annat än komisk när den beskrivs i skrift. Barn som ramlar från tak. En orolig bonus-farmor som gastar och gapar. Endast en psykopat måste väl ha en sådan händelse som sitt happy place. Borde en sådan inte tvångsvårdas under någon paragraf?

Men det blir så klart roligt i stunden och just nu är det humorn som får mig att inte tappa greppet om denna värld. När mäktiga krafter jobbar för att skapa splittring mellan människor är humorn det som förenar. Som anstränger sig för att hitta gemensamma beröringspunkter i stället för att så split.

Manusförfattarna Herngren har betonat att ”Bonusfamiljen” inte alls är en komedi utan ett drama. Det är givetvis också det som gör allt ännu roligare. Allvaret som den boja på marken som får det komiska att aldrig kännas överdrivet trots att man spelar på alla register.

Jag har nog aldrig älskat Lill-Babs så mycket - och då har vi ändå alltid 60-­talets schlager-Lill-Babs att spela mot - som när hon här spelar flickvännen till Martins ­mamma Bigge. Gugge är min livlina.

Gugge är den som får vintern 2017 att bli uthärdlig.

Jag kräver en egen spinoff med Gugge och Bigge. Gärna med prinsessan Birgitta som den tredje dynamiska parten Biggan. Golfbanan på dagen och en ­rejäl groggfylla på kvällen. Tre ­damer i sina bästa år som lever ­livet. Kan inte vi alla skramla så att Gugge och Bigge kan köpa en time-share-­lägenhet i Palma? Jag kan börja med att lägga femhundra. Det är de värda.

FAKTA

Lundell listar: 3 andra saker att fly verkligheten med

1 Fifty shades darker. Men för sjutton. Ska världen behöva bli femtio nyanser mörkare nu också? Som om det inte var nog som det är. Nästa vecka har del 2 i trilogin om Christian Grey och Anastasia Steele biopremiär och låt oss nu glömma att första filmen ”Fifty shades of Grey” var två timmars seg kontraktsmangling. Det finns ju stora portioner ofrivillig humor i de bombastiska filmhistorierna. Passa på att vara en del av det bisarra i att ett gäng främlingar samlas för att se ett erotiskt drama ihop med varsin stor förpackning varma chips. Det är vad framtiden kommer att skratta åt.

2 Reggae. Men snälla någon. Vad är det för människa som försöker bota livsångest med reggae? Någon som gått på den gamla klyschan om att reggae är glad sommarmusik? Reggae är ju inkörsporten till dreads. Men lugn nu. Har du en fyrbent vän är risken nämligen stor att jycken gillar baktaktsmusik. En studie från universitetet i Glasgow har nämligen konstaterat att hundar föredrar soft rock och reggae framför annan musik. Nog för att smak givetvis är individuellt men det är bäst att se till att tassarna hålls borta från stereon.

3 Måste gitt”. Ingen - absolut ingen - bör missa denna film. För den som inte sett Can Demirtas i rollen som Jordbrogangstern Metin är det bums iväg till bion. Nog för att den nya Trainspotting-filmen hyllats i Storbritannien - The Independent drämde till med fem stjärnor - men det är ju ändå en fortsättning på det som var då. Passa i stället på att se det som är nu. Och skippa absolut ­inte ”Måste gitt” till förmån för ”Jackie” - filmen om USA:s mest berömda första dam - för där berättas inget nytt under solen. Tyvärr.