2016 – gubbrock och plågsamma barnhits

NÖJE

Jag fastade i en filterbubbla. Samma typ av musik hela 2016. Amerikaner med gitarr, svensk pop och olidliga barnhits.

Här är de 12 finaste albumen.

Sam Outlaws ”Angeleno” – nummer 1 bland årets album, enligt Virtanen. Därpå Laleh.
Sam Outlaws ”Angeleno” – nummer 1 bland årets album, enligt Virtanen. Därpå Laleh.


Sam Outlaw.

Sam Laglös.

Ett saltare namn hittas inte i hela Mississippi. Det lustiga är att herr Outlaw inte alls låter som en härjad fängelsekund på permission. Lenare countryrock i Gram Parsons och Lyle Lovetts melodiösa benvärmare går bara att höra i Nashville men då utslätad till meningslöshet.

Sam Outlaw, 34, själv kallar musiken för ”SoCal country” – södra Kalifornien-country. Och yes, dude, gröna palmblad fläktar de här fina sångerna om kärlek, sprit och spökstäder.

Självaste Ry Cooder spelar gitarr och medproducerar. Jag antar att det var så jag hittade albumet. Någon fiffig algoritm hos Spotify visste att jag tycker om musikantfantomen Cooder, mest känd för Buena Vista social club numera, och således dök Sam Outlaw upp i listan ”discover weekly” eller mer troligt ”release radar” som fokuserar på ny musik jag bör tycka om.

Det är mysigt därinne i filterbubblan, urmysigt faktiskt!

Filterbubbla var ett av årets vanligaste nya ord. Vanligen handlade det om att vi får alltmer av samma typ av nyheter och politiska åsikter i våra sociala medier-flöden. Men det gäller musik också. Som skribenten Per Granqvist konstaterar i sin bokessä ”En värld av filterbubblor” (kortad Dagens Nyheter-version) så är det mitt eget ansvar att kliva ur mina filterbubblor.

Men det är mysigt därinne, urmysigt faktiskt! Jag får ständigt mer och mer av exakt den musik jag gillar, gammalt och nytt. Hela året har jag således badat i högkvalitativ amerikana och svensk pop, av oftast vass men ibland tveksam karaktär. Algoritmer kan trots allt inte konkurrera ut en skivhandlare som känner mig.

Irriterande är att Spotify tror att jag gillar Jill Johnson.

Att jag sällan får tips om artister som påminner om Beyoncé och Rihanna beror på att dem lyssnar jag på via iTunes och tydligen vet inte Spotify om det. Vilken känns skönt, jag är inte totalt avlyssnad.

Irriterande är att Spotify tror att jag gillar Jill Johnson. Men jag förstår hur algoritmerna tänker. Om jag älskar Laleh och country så kan det tyckas rimligt att jag även tycker om en svensk countryartist. Dessutom är Jill Johnson kopplad till Little Jinder, som jag tycker mycket om, via TV4:s ”Så mycket bättre”.

Men snart måste Spotify lära sig att varken Jill eller Daniel Lemma är min smak. Eller är det? Hm. Misstanken finns att Spotify vet mer om mig än jag själv.

Verkligt jätteirriterande är att Spotify inte alls verkar begripa att det verkligen, verkligen inte är jag som lyssnat på Marcus & Martinus eller Samir & Viktor med ”Bada nakna”. När liknande plågsamma barnhits dyker upp i öronen vill jag sparka sönder något hårt, innan jag inser att det trots allt är mitt fel som låtit min Spotify bli kontaminerad.

När plågsamma barnhits dyker upp i öronen vill jag sparka sönder något hårt, innan jag inser att det är mitt fel

Jag trivs gott i min musikbubbla och det är inget stort problem att ha en inskränkt musiksmak. Men jag måste ta mig ut. Det kan inte vara nyttigt för någon under 65 att vara fast i detta flöde av Bob Dylan, Veronica Maggio, Norah Jones, Leonard Cohen och Lucinda Williams.

Jag har nämligen hört talas om att därute i verkligheten har både Kent och Kanye West släppt fina album. Men först måste jag lyssna på Sam Outlaw en gång till.

2016 ÅRS 12 BÄSTA ALBUM (enligt mig)

1. ”Angeleno”, Sam Outlaw. Stråkar, texmex-trumpeter och fläktande palmblad i ljuvlig countryanrättning.

2. ”Kristaller”, Laleh. ”Det kommer aldrig bli som förr, det kommer bara bli bättre”. ”Jag ska aldrig ta skit igen, jag ska bara vara mig själv”. Två blivande klassiker inleder albumet som bara har ett problem: det är för kort. Laleh är Sveriges främsta protestsångare, med ljus blick mot framtiden.

Laleh
Laleh

3. ”Lemonade”, Beyoncé. Funkig politisk och kärlekssmärtsam pop med reggae i botten, het och sval, hög och låg, fantastiska musikvideor. Det här kan bli Beyoncés genombrott. Skoja.

4. ”You want it darker”, Leonard Cohen. Sorgligt nog dog den enorme vispoeten strax efter att ha sjungit sitt avsked. Många stora artister dog i år, vi talar inte om det, okej?

5. ”A sailor’s guide to earth”, Sturgill Simpson. Soulträskcountryrock.

6. ”Den tunna tråden”, Peter LeMarc. Han är så stor, så stor och sjunger ändå så intimt om döden och livet.

7. ”Där floden flyter fram”, Love Olzon. En underbar version av den Otis Redding-berömda ”That’s how strong my love is” är inte ens bland de bästa spåren. En magnifik Love Olzon-comeback.

8. ”Du gamla du fria”, Håkan Hellström. Jag vill att han ska göra något annat, men det är mitt problem för det han gör, det gör han så bra.

9. ”Why are you ok”, Band of Horses. Gotiskt deprimerande och vackert orkestrerad rock med säreget ljuvliga melodier.

10. ”Carson’s blues”, Suzanne Vega. Ja 80-talsklassikern dök upp igen med fyndig och intelligent teatermusik.

11. ”Ruminations”, Conor Oberst. Lät mer som årets nobelpristagare i litteratur (Bob Dylan) än någonsin och det är en bra sak.

12. ”Solnedgången”, Andreas Mattsson. Stora melodier och små skildringar av livet i en minimalistiskt fin produktion.

ANDRA URSTARKA GREJOR: ”Succession”, Maria Andersson (pop). ”Anti”, Rihanna (pop). ”The ghosts of Highway 20”, Lucinda Williams (gubbrock). ”Kvinnor och barn”, Frida Hyvönen (vispop). ”Keep me singing”, Van Morrison (soulrock). ”Day breaks”, Norah Jones (gubbrock), ”A moonshaped pool”, Radiohead (otippat). ”You can’t go back if there’s nothing to go back to”, Richmond Fontaine (gubbrock). ”Vapen till dom hopplösa”, Hurula (garagepop). ”Silver tears”, Aaron Lee Tasjan (gubbrock).

Gott nytt år!