Inte konstigt att hela film- och teater-Sverige ville hedra Gösta Ekman

Även vädrets makter tyckte det var då fan att behöva ta farväl

1 av 3
NÖJE

Gösta Ekman var inte bara älskad av den stora publiken.

Han var lika högt aktad hos sina kollegor.

Inte konstigt att det kändes som att hela film- och teater-Sverige var på plats när han jordfästes under måndagseftermiddagen.

Det var som att även vädrets makter tyckte att det var då fan att vi ska behöva ta farväl av en sådan älskad och sympatisk person som Gösta Ekman.

Några få plusgrader. Omväxlande solsken och vårens sista snöflingor. Och så blåste det isande kyliga vindar runt Katarina Kyrka på Södermalm i Stockholm.
Gösta Ekman gick bort 1 april, 77 år gammal, efter en tids sjukdom.

Han brukade skämta om att han var känd redan som spermie. Farfar Gösta Ekman den äldre (1890-1938) var sin tids stora stjärna i branschen. Pappa Hasse Ekman (1915-2004) tog över den rollen. Och Gösta Ekman, som redan som tonåring började i branschen, var fixstjärna som 25-åring.

Omtyckt och högaktad

Sedan dess har han varit en av svensk films och teaters allra största.

Flera generationer förknippar honom kanske allra mest med att de har skrattat sig smått fördärvade åt honom.

Åt alla dessa rollfigurer i Hasseåtages revyer, shower och filmer. Jönssonligan. Papphammar.

Men han imponerade minst lika mycket i allvarliga roller. En av de Guldbaggar han vann, var för det mångfacetterade och närgångna personporträttet i hustrun Marie-Louise Ekmans ”Nu är pappa trött igen” (1996).

Gösta Ekmans vänliga uppenbarelse som människa och hans begåvning och mångsidighet som skådespelare (och ibland regissör), gjorde honom också omtyckt och högaktad av alla kollegor.

Stöttade – utan att ta äran för det

Inte konstigt alltså att kommande generationers stora komiker - Claes Eriksson, Robert Gustafsson, Jonas Gardell, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Per Andersson - var på plats under begravningen.

Under senare år stöttade Gösta Ekman yngre förmågor, utan att ta åt sig särskilt mycket ära för det.

Inte konstigt att Andreas T Olsson (nu aktuell i TV 4-serien ”Finaste familjen”) var på plats för att hedra Gösta Ekman.

När Olsson fick sitt genombrott på Dramaten med monologen ”Sufflören”, listades Gösta Ekman anspråkslöst i programmet som V.I.S. (vän i salongen).
Och inte konstigt att det var massor av skådespelare och regissörer på plats.

Gösta Ekman inspirerade många

Sådana som var nära vänner, som bara hade träffat Gösta några gånger eller helt enkelt hade inspirerats av honom.

Lena Olin, Thommy Berggren, Pernilla August, Lena Endre, Tintin Anderzon, Ulla Skoog, Johan Rabaeus, Lill-Babs, Johan Ulveson, Gunnel Fred, Mats Arehn, Stefan Larsson, Per Ragnar, Lennart Hjulström, Gunilla Nyroos, Tomas Alfredson, Thomas Hanzon, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson… och så vidare.

Begravningar kan vara på så många olika sätt.

Inte sällan, om det hålls tal, brukar talarna berätta roliga anekdoter. Som för att lätta upp stämningen. Få höra ett och annat skratt eka i kyrkan.

Trots att Gösta Ekman, när han ville, var Sveriges roligaste man, fanns det också ett allvar i honom. Både i de rollfigurer han valde att spela och i honom själv.
Det betonade prästen Olle Carlsson i sitt griftetal.

- Hans resonansbotten var tungsinnet, komiken var ett sätt att lyfta sig i håret, sa han.

Pratade med prästen

Olle Carlsson kände varken Gösta eller hustrun Marie-Louise personligen, men han hade ofta sett dem promenera hand i hand längs Södermalms gator. Precis som vi andra som bor på Söder också har gjort.

Han hade sett Gösta Ekman promenera ensam över Katarina kyrkogård åtskilliga gånger och hur han då gärna pratade med folk som jobbade där eller bara råkade befinna sig där. Gösta var ständigt nyfiken på att få veta mer om folk. Om livet.

Det allvar som fanns hos Gösta Ekman, präglade även begravningen.
Den var vacker, värdig och lite dämpad.

Benny Andersson spelade sin ”Sorgmarsch” och ackompanjerade Vanna Rosenberg i ”Bortom sol och måne”.

Tommy Körberg och Jan Malmsjö sjöng ”Under vinrankan” respektive ”Vem kan segla förutan vind” och Marie Göranzon läste Nils Ferlin-dikten ”Önskningens stege”.

Bodde i samma kvarter som jag

Prästen Olle Carlsson menade att Gösta Ekman var ”det goda exemplet med ryggrad och civilkurage”. En människa vi därför ska hedra genom att låta hans ande leva vidare i oss.

Anhöriga, nära och kära kommer förstås att minnas Gösta Ekman på sitt sätt.
Vi andra har våra minnen.

Gösta Ekman bodde i samma kvarter som jag. Ibland möttes vi på gatan eller livsmedelsaffären och småpratade lite grann. Från balkongen kunde jag var och varannan dag se honom börja eller avsluta sina promenader. Oavsett väder.
Någon gång tänkte jag:

Där går en legendar som jag nog har skrattat åt mer än någon annan människa jag har sett på scenen eller på tv eller bio.

Men ännu oftare brukade jag tänka:

Där går en genuint bra och trevlig människa. R.I.P., Gösta!