7 procent – det är ju inte klokt

Jag sitter dyster och tittar på Piratpartiets partiledare Rickard Falkvinge på tv. Han är svettig och flåsig, hans blick flackar, den vandrar oroligt, han fäster den på alla platser i rummet utom i reporterns ögon.

Han borde vara glad, men han ser bara lila ut. Man vill badda honom i pannan när man ser honom.

Rickard Falkvinge. Så heter han bara i Sverige. När han rör sig utomlands byter han identitet till Dick Falconwing. Jag skojar inte, han gör det. Som en Drakar&Demoner-lajvare eller så. Here comes Falconwing! Egentligen heter han Dick Augustsson, Falkvinge är ett taget namn. Eller “delat”, som han kanske skulle uttrycka det. Han brinner ju för att dela saker, denne Rickard. Han är alla svenska fildelares nya kelgris.

Det är en sant dyster intervju han ger i tv. Falkvinge gör vad som står i hans makt för att övertyga reportern att hans parti handlar om så mycket mer än bara fildelning. Det handlar visst om demokrati på nätet också, och människans rätt till integritet och struntprat-struntprat-struntprat.

Han kan ju säga vad han vill – det står ändå klart att hans parti fått sju procent av de svenska väljarnas röster enbart därför att de är för fildelning. Det handlar inte om något annat än det. Det rör sig om fildelare som vill fortsätta fildela. Sju procent! Det är ganska mycket det. De här människorna, vilka är de? Jag undrar så. Det rör sig inte om vanliga slentrianfildelare. De här människorna brinner för fildelning. De ser fildelning som en livsstil. De tycker att det är en demokratisk rättighet att få ta hem gratis filmer från nätet. De tycker att det är alldeles horribelt att det faktiskt finns människor som vill hindra dem att göra det.

Jag har verkligen försökt att sätta mig in deras argumentation, men jag klarar inte av det, för det är så dumt och platt och så fullständigt befriat från nyanser. Det finns inget utrymme för diskussion över huvud taget.

Och jag vill gärna diskutera. För det är ju ganska intressant. Och dubbelbottnat. Det har hänt både en och två och tre och fyr och fem gånger att jag tagit hem filmer från nätet. Varje gång jag gör det säger något inom mig att det är fel. Att jag egentligen inte borde syssla med det. Det går ett litet larm i min kropp, det bor en moralfarbror där inne i mig som undrar: ”Är du stolt över vad du håller på med just nu?” Och det är jag ju inte. Jag förstår ju. Jag ska inte hålla på med det där. Ändå har jag gjort det.

Det är underligt och intressant.

Men de här som brinner för fildelning, de är ju inte kloka i huvudet. De står på barrikaderna med sin jävla fråga, som om demokratin stod på spel. De spänner blicken i oss och trycker sina pannor mot våra och stirrar på oss och väser: ”Ja. Jag fildelar. Har du något problem med det, eller?” De står i vallokalen bakom skynket med röstlapparna i hand och funderar över hur de vill att Sverige ska påverka de stora besluten i EU och så bestämmer de sig: ”Nej, jag skiter i det där om miljön och jag skiter i det där om ekonomisk kris och jag skiter i det där om framtida fred i Europa – jag vill att vi skickar svenskar ner till Bryssel som löser den här fildelningsskiten så att vi kan fortsätta att ta hem våra grejer gratis.”

Jag har problem med den inställningen. Varifrån kommer den? Var någonstans har de övertygats så till denna grad att en film eller en skiva SKA vara gratis?

Jag har skrivit om det här förut i andra spalter och varje gång blir jag bombarderad av hotfulla mejl av dessa dårar. Jag är bekant med en lång rad artister som inte ens vågar gå ut och säga sin mening om fildelning för de är så rädda för dessa människors vrede. Mina kollegor säger till mig att jag inte ska ta fighten. Att det finns så mycket att förlora.

Det är ju löjligt. Vad ska jag förlora? Sverige tycks vara till 93 procent ett vettigt, tänkande folk. De övriga sju procenten tycks inte kunna föra normala resonemang. Jag är oroad. Vad är det som pågår i det här landet egentligen?