Ronan

maken flickdrömmen slyngeln

NÖJE

Världens präktigaste popstjärna?

Inte om Ronan själv får bestämma.

Puls Erika Hallhagen har tjuvkikat i hans

privata fotoalbum.

Hon upptäckte en helt ny

sida av svärmorsdrömmen.

Foto: SOFIA EKSTRÖM

Präktig, ren, proper, vuxen, fläckfri, ordentlig? Och så vidare. Ronan Keating är en hyvens kille. Han är artig, korrekt och effektiv när det kommer till intervjuer. Han pratar fort, men ändå väl-artikulerat.

Framför allt – han har alltid genomtänkta svar på alla frågor och tappar aldrig fattningen.

Och han hatar verkligen att bli beskriven så här.

– Människor ser på mig som den där ”goodiegoodie” genomgoda killen. Men så är det inte, säger Ronan Keating.

Sedan, som för att visa upp ”den tuffa Ronan”, berättar han övertydligt att Boyzone visst brukade ta upp tjejer på rummet, som deras pojkbandskollegor i Backstreet Boys har för vana att göra.

– Vi var bara bättre på det än vad Backstreet Boys är. Vi tog bakvägen och så (skratt). Vi var unga killar som hade väldigt kul och gjorde vad vi ville.

Man får samma känsla av övertydlighet när man läser det inledande kapitlet i popstjärnans självbiografi ”Life is a rollercoaster”. Tolv sidor skildrar en bakfull Ronan som stönar över sin huvudvärk och samtidigt tvingas flyga till Los Angeles för att inleda sin solokarriär.

Ronan Keating har tröttnat på sin präktiga image. Han gör sina försök att skaka loss den, men det funkar illa. Killen är 23 år, har fru och barn och väntar tillökning. Det skriker vuxenpoäng. Dessutom har han gett ut en självbiografi.

– Det är inte min självbiografi, jag vill inte använda det ordet, säger han i ännu en övertydligt försök.

– Jag är för ung för att släppa en självbiografi, det får jag göra när jag är över sextio.

Han ser envis ut. Och fullkomligt övertygad. Han borde ju ha rätt, men ändå – det är när han pratar som ”präkto-Ronan” som svaren kommer naturligt. Det är då Ronan är som bäst.

Popstjärnans uppväxt hamnar alla gånger under kategorin lycklig. Familjen ägnas en stor del i boken ”Life is a rollercoaster”. Och mamma är hela tiden i centrum. Hon bjuder hans fans på te och låter dem ta kort på hans rum. Eller så möblerar hon om hela huset.

– Hon hade dille på att möblera om. Och hon gjorde det rejält. Rätt vad det var kunde hon ha smällt upp en vägg i vardagsrummet för att ändra på det lite. En gång målade hon hela köket röd- och vit-rutigt. Det du.

Fast röd- och vit-rutiga väggar känns väl som en grej som funkar i kök?

– Jo, men hon målade allting rutigt. Kylskåpet, dörrarna – allt. Det var liksom ”mamma var är kylen?” (skratt).

Ronans blick svävar bort för en sekund, hans mamma dog i cancer för snart tre år sedan.

– Mamma tar fortfarande hand om mig, det kommer hon alltid att göra, säger han sedan.

En månad innan hon dog sa hon till Ronan att fortsätta med musiken, för att det är vad han är bäst på. Och mamma borde veta. Hon har följt honom sedan starten.

– Jag var 13 år när jag började i ett skolband. Vi kallade oss Nameste, som är titeln på det tolfte spåret på en Beastie Boys-skiva. Vi gjorde Nirvana-covers, ”Summer of 69” med Bryan Adams, Guns’n’Roses och all sådan skit. Jag sjöng, det var helt galet. Det var kaos på scenen, ingen visste vad som hände. Vi spelade på ungdomsgårdar och sådana ställen. Vi var inte direkt stora idoler, men vi ville vara det. Jag började spara mitt hår, men jag lämnade bandet innan det hade hunnit bli långt (skratt).

Två år senare läste Ronan i tidningen om en uttagning till Irlands svar på Take That.

Han ställde sig i kö med runt trehundra andra killar, som alla låtsades vara oberörda över det faktum att de köade i timmar för att vara med i ett pojkband. Ronan hade med sig en dagstidning där han var med i en reklam för den skoaffär han jobbade extra i.

”Jag tog bara med mig det här för att visa vad för slags saker jag gör. Jag är modell”, ljög han när det till slut var hans tur.

– Bra, bra, men kan du sjunga också, frågade de. Jag sjöng nervöst min ständiga partylåt ”Father & Son” med Cat Stevens. Sedan ville de att jag skulle dansa, vilket kom som en chock. Och så satte de på Right Said Freds ”I’m too sexy”.

Finns detta på video?

– Nej, och det är jag så glad för!

– Ingen kommer någonsin att få se hur jag dansade runt och vickade på häcken.

Ronan Keating gick vidare till nästa uttagning, framförde George Michaels ”Careless Whisper” och saken var biff. Sedan dess har han varit del av en av världens största popgrupper.

– Att vi inte gör något tillsammans just nu betyder inte att vi är på väg att splittras. Förhoppningsvis blir det en ny Boyzone-skiva nästa år, men just nu vill jag satsa på min solokarriär, säger Ronan.

Han var nominerad som bästa artist i årets MTV Awards i Globen. Men priset gick till Ricky Martin.

– I år räcker det att bara vara nominerad. Men nästa år då vill jag vinna. Då är jag mer etablerad som soloartist. Nu kan folk fortfarande se mig som Ronan Keating från Boyzone.

Kommer du att uppträda i Sverige snart?

– I april tror jag.

I England och Irland har okända sångerskan Emmie och duon Taylor Caine varit förband. Ronan vet inte om de följer med till Sverige.

Hur låter de?

Tystnad.

- Eeeh...jag har ingen aning (hejdlöst skratt).

Den tidigare så samlade Ronan försöker skärpa till anletsdragen och svara lika redigt som han har gjort på alla frågor.

- Jag tycker att det är väldigt viktigt, sägar han och harklar sig.

- Jag tycker att det är väldigt viktigt att ge okända artister en chans.

På hemsidan står det att Taylor Caine är dina favoriter.

Ronan samlar sig igen, men sedan rycker han lite uppgivet på axlarna och skrattar.

- Briljant, jag har aldrig hört talas om dem. Nu får du sluta fråga.

Ronan Keating har tappat fattningen.

Det känns lite som om jag har vunnit ”arga leken”.

arkiv Ronan Keating

Erika Hallhagen