Jag vägrar vara en snustorr betraktare

1 av 2
Så gick det till.
NÖJE

Får med anledning av The Nalen Incident besk kritik av en liten farbror på Expressen.

Vad skönt.

Det var just små farbröder på Expressen jag ville fjärma mig ifrån med den där famösa kyssen.

Farbrorn heter Robert och är egentligen bara tjugonånting.

Men ni vet hur det är.

Somliga når medelåldern redan på högstadiet.

De har haft många såna på Expressens nöjesredaktion.

En hette Lars.

En annan Bo Könberg (om det nu inte var Peter nånting ... folkpartisterna är så svåra att hålla isär).

Nu svingas pekpinnen alltså av farbror Robert.

Och han är naturligtvis moraliskt indignerad - på det glödande sätt faktiskt bara små farbröder på Expressen kan vara moraliskt indignerade - över det faktum att jag en glad kväll på Nalen klev upp på scenen och kysste Håkan Hellström.

- Som om en motorjournalist hade kysst vd:n på Ford, dundrar han uppbragt.

Den liknelsen slirar väl ungefär lika svårt som den aktuella tidningens upplaga.

Dels betvivlar jag att Ford-vd:n är lika vacker som Håkan.

Dels bör väl artisten snarast jämställas med en bil om den, liknelsen, ska hålla åtminstone till en tjugondel - och bilar borde motorjournalister kyssa hela tiden.

Å andra sidan:

Om en vd, låt säga Sanji Tandan på Warner, lyckades göra mig lika lycklig och upprymd och kär som Håkan Hellström gör skulle jag inte tveka att kyssa honom heller.

För jag håller inte på med det här för att få vara en snustorr betraktare som aldrig tillåter sig att känna en enda spontan känsla, som aldrig är med, som aldrig blir en del av det han lyssnar på.

Jag håller på med det här för att jag älskar musik och tror på det musiken i bästa fall gör med mig, på magin och passionen och dansen och festen och lusten och kärleken och allt det andra som förmodligen bara låter som patetiska floskler i öronen på nollställda små farbröder.

Pure emotionalism, som Lester Bangs beskrev sin epokgörande stil.

Han skulle antagligen inte ha mycket att hämta på Expressen.

Inte i dag.

Men en gång hade de ju en egen Lester.

Farbror Robert kanske borde ta och fundera på varför en av hans företrädare, Mats Olsson, blev en legendar.

Var det för att han var en humorlös iakttagare som stod längst bak med armarna i kors och var så bra på att "bevaka"?

Eller var det för att han brann som ett bålverk? För att han åkte buss med Doug Sahm genom hela Texas, levde med Rockpile dygnet runt, blev polare med alla på nedre Manhattans punkscen och VAR det han skrev så satans passionerat om?

Rätt svar belönas med insikten om varför Expressens popjournalistik på Olssons tid uppfattades som magisk och i dag knappt uppfattas alls.

Orsaker till extas

PER BJURMAN