När läste du en god bok senast?

Puls Tore S Börjesson tipsar om tio böcker. Köp dem till vem som helst. Se bara till att de blir lästa.

NÖJE

För Gud och Ulster

- Eoin Mcnamee

”För Gud och Ulster” bärs fram av en på en gång poetisk och hårdkokt prosa. Bilder som överraskar.

Romanens huvudkaraktär Victor Kelly har en verklig förebild, Lenny Murphy, ledare för Shankillslaktarna, en terroristgrupp som på 1970-talet utförde en serie brutala knivmord på katoliker i Belfast. Victor är psykopat, en bestialisk mördare, men elegant och framgångsrik hos kvinnor: ”Victor hade alltid ett skjut på lut.”

När han närmar sig en tidigare förtrogen som bestämt sig för att tjalla för snuten, när han närmar sig honom för att mörda honom, då närmar han sig honom som om han ”var ett kärl man kunde råka spilla ur”. Som det står på baksidestexten: ”En omskakande roman där läsaren får krypa innanför skinnet på en kallblodig psykopat som med den irländska konflikten som ursäkt mördar och torterar”.

Pengar: Ett självmordsbrev

- Martin Amis

Det är 80-tal. Decenniet då ”kultur” ersattes av ”pengar”. John Self gör smaklös tv-reklam och dränker sig själv i sprit, knark, cigg, horor, porr, skräpmat. Och han har en film på gång.

Hela tiden tänker man: Nu kan han inte sjunka lägre. Hela tiden tvingas man konstatera: Det kan han visst det. Hejdlöst på alla sätt, hejdlöst roligt till exempel. Som när han första gången besöker LA. Han vill ha sprit. Han vill ha mat.

Han reflekterar: ”Den här restaurangen serverar inte sprit, den här serverar inget kött, den här serverar inte heterosexuella. Du kan få din schimpans schamponerad, du kan få kuken tatuerad, tjugofyra timmar om dygnet, men kan du få lunch? Och om du skulle se en skylt på andra sidan gatan som lyser KÖTT-SPRIT- INGA VILLKOR, i så fall kan du glömma bort det. Det enda sättet att ta sig till andra sidan gatan är att vara född där.”

Långt farväl

- Raymond Chandler

”Första gången jag såg Terry Lennox var han full och satt i en Rolls Royce Silver Wraith utanför terrassen till The Dancers”. Vad sägs om det som öppningsmening? Och strax efter: ”Det syntes på hans blick att han var laddad ända upp till hårfästet, men för övrigt såg han ut som vilken ung smokingprydd herre som helst som har slängt ut för mycket pengar på en sylta som är till enbart för det ändamålet”.

Sen presenteras hans dam: ”Håret hade en tjusig nyans i mörkrött, läpparna ett blekt leende och axlarna en minkcape som nästan kom Rolls Roycen att se ut som en helt ordinär kärra. Men inte riktigt. Sånt är omöjligt.”

Tre smakprov på Chandlers briljanta stilistik - och då har ni bara läst en halv sida. Spänningen ligger i språket, i dess bilder, i hans av livströtthet cyniska visdom under vilken ett hjärta fyllt av medkänsla bultar hårt. Hjälten heter Philip Marlowe. Den coolaste av killar. För övrigt är ”Långt farväl” en bok om vänskap.

Räddaren i nöden

- JD Salinger

När vi pratar om ett konstnärligt verk som oöverträffat skildrar känslan av att vara tonåring, när vi pratar om grymt bra debuter, då är ”Räddaren i nöden” alltings måttstock. Den kom 1951. Succén var omedelbar.

Huvudpersonen heter Holden Caulfield. Han är 16 år. Boken handlar om ett par dar i hans liv. Han har just relegerats från skolan. Han är en cyniker som snackar och tänker med ett språk vasst som taggtråd. Här är öppningsmeningen: ”Om ni verkligen vill höra den här historien, så väntar ni er väl att jag ska börja med att tala om var jag föddes, hur taskig min barndom blev, vad mina föräldrar sysslade med innan jag kom till världen och sånt dravel, som i David Copperfield, men jag känner inte för det.” Holden betraktar världen med cynisk skärpa, han avslöjar den ena efter den andre som lallare och fjant. Själv passar han inte in.

Eureka street

- Robert McLiam Wilson

Så här skrev Aftonbladets litteraturkritiker Anders Paulrud: ”Lika bra att säga det med en gång: har du längtat efter en inihelvete bra roman som har allt; allvar, humor, tragik, dråpligheter, kvick dialog, bra människo-skildring, ja allt som tillhör en stor, episk berättelse, så har du den alltså här.” Så här skrev kalla killen Virtanen: ”En briljant skriven skröna, varm, god, rolig, intelligent. Köp boken.”

Så här skriver jag: Aldrig förr har ett fult fetto - han heter Chuckie Lurgan och säljer löspenisar per postorder - framställts som älskvärd hjälte och sexatlet. När Chuckie och hans kärlek Max haft en het kväll kan man läsa:

”Den tredje gången kändes hans penis slemmig som ett gammalt blötdjur och det låg en skarp lukt av fiskeflotta i luften. Efteråt, när han flämtade och hackade och hämtade luft, sa Max med viss beundran i rösten: Herregud, Chuckie, jag trodde det här var menat som ett nöje”.

Resa till nattens ände

- Louis-Ferdinand Céline

Svart humor, pessimism och människoförakt på högsta nivå. Gapskratt garanteras. Och prosan... Den är skriven på direkt, lyhört återgivet folkligt talspråk, fyllt av slang och vulgarismer, chockerande naturalistiskt och samtidigt präglat av en sorts hallucinatorisk surrealism. Boken speglar, liksom Célines senare verk, världens ondska, dumhet och absurditet.

Hjälten heter Bardamu. Handlingen rör sig från första världskrigets skyttegravar till västra Afrika, USA och tillbaka till Frankrike. Céline är dräpande sarkastisk mot i stort sett allt och alla. Men under ytan anar man ett varmt hjärta.

När ni läst ut den: ta er an ”Död på krita”, böckerna hänger ihop. Ja, vill man läsa dem i kronologisk ordning börjar man med den sistnämnda. Trots att den kom efter ”Resa till nattens ände” behandlar den tiden som föregår den.

Att ha och inte ha

- Ernest Hemingway

Öppning: ”Ni vet hur det är i Havanna tidigt på mornarna när lodarna ännu ligger och sover vid husväggarna: innan ens isvagnarna har hunnit komma med is till krogarna? Ja, vi kom alltså gående nerifrån kajen tvärsöver torget till det där kaféet som heter San Franciscos Pärla för att dricka kaffe där, och på torget fanns det bara en tiggare som var vaken och han stod och drack vatten från springbrunnen.

Men när vi kom in på kaféet och slog oss ner, satt de där tre figurerna och väntade på oss.

Vi slog oss ner, och en av dem kom fram till vårt bord.

Nå? sa han.

Jag kan inte, svarade jag. Jag skulle gärna ha gjort det för er skull. Men som jag sa i går kväll så kan jag inte.

Ni får bestämma priset själv.

Det är inte det det hänger på. Jag kan helt enkelt inte.”

När en bok börjar så har man inget val: man måste läsa vidare.

Förlorade illusioner

- Honoré de Balzac

Som poeten Baudelaire skrev: ”Alla Balzacs karaktärer är utrustade med samma entusiasm för livet som han själv var uppfylld av. All hans dikt bär på drömmens intensiva färger. Alla aktörer i hans komedi, från den högsta aristokratin ner till samhällets lägsta drägg, är mera energiska och slipade i sin kamp, mera tålmodiga i motgång, mera giriga i stunder av njutning, mera änglalika i hängivelse än de är i den verkliga världens komedi. Med ett ord: alla i Balzacs verk är genier. Varje levande själ är ett vapen laddat till mynningen med vilja.”

Alla dessa egenskaper är närvarande i ”Förlorade illusioner”. Den handlar om Lucien Chardon, en ung poet som försöker göra sig ett namn i Paris, som blir vän med och beskyddad av medlemmar i aristokratin men som obevekligen finner sig själv dragen till livet på stans skuggsida och botten.

Genvägar: Short cuts

- Raymond Carver

Både hans noveller och hans poesi utmärks av en koncis och knapp stil och handlar om människor som befinner sig i övergångsstadier: par som separerar, folk som mister jobbet eller befinner sig i ett tillstånd mellan sömn och vaka.

Han fick sitt stora genombrott hos den breda allmänheten när Robert Altman tog nio noveller och en dikt och byggde en film på dem: ”Short cuts”. Den blev en världssuccé. Boken är ännu bättre. Så här uttrycker sig Aftonbladets litteraturkritiker Anders Paulrud om hans författarskap:

”Raymond Carver skrev kärvt och ömsint. Stor skärpa i hans noveller. Absolut gehör. Inga eftergifter. Kommen från en trasig familj med ständiga problem med alkohol och pengar, förmådde han att ge röst och hjärta åt alla dem som sitter fast i sina liv, men som kämpar för att komma loss bara för att fastna igen.”

Populärmusik från Vittula

- Mikael Niemi

Det är 1960- och 1970-tal. Det handlar om Matti, polaren Niila och om vandringen från barnsben till rockspelande och tonårssupande. De drömmer om ett annat liv, bortom Tornedalens horisont och de äldre generationernas värderingar. Det handlar framför allt om drastisk humor.

I ”Populärmusik”" ger han prov på en fantasirik och galet rolig prosa, med denna som verktyg tar han med läsaren på råttjakt, tävlingssupande, sjuttioårs-kalas, bastubad, våldsamheter" Inte minst skriver han briljant om musik, hur det känns att för första gången uppleva rock 'n' roll:

”När man väl upptäckt musikens kraft finns ingen återvändo. Det är som när man runkat första gången. Man kan inte sluta.” Vittula är en förkortning av Vittulajänkkä, som betyder Fittmyren, den folkliga benämningen på ett barnrikt kvarter i Pajala där den här romanen utspelar sig. ”Populärmusik från Vittula” fick nyligen Augustpriset.

Tore Börjesson