”Puberteten fick mig att börja skriva”

NÖJE
Mikael Himself.
Foto: GÖRAN STRÖ
Mikael Himself.

Mikael Niemi började skriva när han var 15 år.

Det höll han käften om. Hade du litterära ambitioner i Pajala sågs du som lite konstig.

- Jag kom ut när jag var 19-20, som bögarna säger, då erkände jag att jag var författare.

Mikael Niemi, 41, har skrivit årets bästa svenska roman: ”Populärmusik från Vittula”. Därför fick han Augustpriset. Hans litterära intresse föddes tidigt.

- Jag var bokslukare redan som barn. Det kom via mina föräldrar. De hade mycket böcker hemma, inte så vanligt i Pajala.

Vad skilde dina föräldrar från andra?

- De var arbetarungar från enkla förhållanden, men de utbildade sig, morsan till lärare och farsan till polis. Litteraturen betyder mer för dem än för folk som på ett självklart sätt har den med sig från sin bakgrund.

Finns det en avgörande upplevelse som fick dig att börja skriva?

- Puberteten. Då ökar trycket i kroppen och nåt måste ut. Det kan ta sig olika uttryck. Många började med rockmusik. Men när folk blev 19 så slutade de, energi-nivån i kroppen sjönk och de flesta valde bort konsten.

Inte du?

- Nej, jag hade mera energi. En otillfredsställelse. En oförmåga att slå mig till ro. Ett ständigt sökande. Det behöver inte vara negativt, att sakna och längta är att vilja. För mig är det en drivkraft.

Mikael Niemi debuterade 1988 med diktsamlingen ”Näsblod under högmässan” och följde året efter upp med ”Änglar med mausergevär”. Sen kom två ungdomsromaner: ”Kyrkdjävulen” (1994) och ”Blodsugarna” (1997).

Parallellt jobbade han i tio års tid med ”Populärmusik från Vittula”.

- Det svåraste jag gett mig på, att skriva vuxenroman. Det handlar om strukturfrågor, dramaturgi, ett slags långsiktigt tänkande jag fann krångligt. Jag gav upp flera gånger.

I skapandet av romanen var han influerad av Fritiof Nilsson Piratens ”Bombi Bitt och jag” och Frans G Bengtssons ”Röde orm”.

Men den bästa svenska romanen genom tiderna är en annan.

- P O Enquists ”Musikanternas uttåg”.

Tore S Börjesson