nöje

”Det svenska filmundret”

NÖJE

Alla pratar sig vindögda över ett svenskt popunder.

I själva verket är vi mitt uppe i ”det svenska filmundret”.

Tystnad, tagning.

37 svenska filmer hade/har premiär detta år.

En smula fantastiskt bara det.

Nu ska det väl sägas att alla som haft premiär inte direkt kändes livsnödvändiga.

Somliga var skamlöst usla, om vi ska tala klartext.

Men... Och det är ett viktigt ”men”.

I denna flod av svensk film finns en våg av nya filmare. En våg av debutanter som gör berättande nutidsfilm på ett befriat, respektlöst sätt. Film, rätt upp och ner, på något vis.

Lukas Moodyssons exempellösa framgångar med ”Fucking Åmål” är en stor del av förklaringen.

Uppbackad

av Memfis films Lars Jönsson var det han som sparkade upp dörren, punkade upp Guldbaggen och ruskade om etablissemanget med fuckfingrar och illa dolt förakt.

Han var kort sagt vad svensk film behövde. Ett lavemang!

Allt det där förstoppat Dramaten-tyngda fick ge vika, ge plats.

I år har vi fått

Moodyssons innerliga ”Tillsammans”, som lyser som en värmande sol över hela filmåret.

Men här skiner också ”Före stormen” av Reza Parsa, ”Vingar av glas” av Reza Bagher och ”Jalla! Jalla!” av Josef Fares som går upp på biograferna i julhelgen.

Tre nya filmare har presenterat sig.

En svensk multietnisk filmvåg, om man så vill.

Och Lukas är medskyldig även här, ”Det nya landet”, som Lukas Moodysson och Peter Birro skrev manus till är fastnitad i medvetandet på alla som såg tv-serien eller filmversionen.

Det nya Sverige som tema. Segregationen. Konflikterna. Allt finns där. Och viktigast av allt: berättarlusten! Här finns en välgörande energi och lust som motor i berättandet.

Med andra ord är detta nödvändig film.

Det här är inte

räddhågsna snabbmakaronskomedier a la Lasse Åberg som gamla SF lutat sig mot.

De samverkande orsakerna är naturligtvis fler, mer komplexa, än det som ryms i den här krönikan.

Naturligtvis ska Tomas Eskilsson och Film i Väst ha sin honnör.

Peter Possne på Sonet Film likaså.

De har skapat en ny arena.

Och makten över den svenska filmen har på ett välgörande sätt glidit SF och Sandrews ur händerna.

To be continued, hoppas jag...

Facit

Ronny Olovsson