Louis Armstrong gjorde årets jullåt

NÖJE
PER BJURMAN pop
PER BJURMAN pop

Den här tiden på året brukar jag trötta ut er med minnesbilder från en julafton på Manhattan när Shane MacGowan sjöng "Fairytale of New York" i jukeboxen på The Bank och snöflingorna började singla ner mot tredje avenyn.

Men i år är jag i New Orleans.

Med Louis Armstrong.

Nej, tyvärr.

Och tyvärr igen.

Jag är inte där i fysisk mening.

Men Louis Armstrongs "Christmas in New Orleans" har blivit årets julsång. Den återfinns på en liten jul-cd Jens P, världens kanske snällaste hallänning, spelat in åt några av oss här på redaktionen och jag är alldeles betagen.

Den är så sinnlig,

svänger så fint och väcker så starka associationer till en tid jag inte alls upplevt men ändå kan få för mig att jag saknar ibland. Jag lever med den blåögda bilden att romantiken liksom var mer romantisk då, livsglädjen liksom gladare och - inte minst - julen liksom mer magisk. Det låter ju så när Satchmo - dyrkad i det hem i vilket jag hade ynnesten att få växa upp - luftar sina vackert skrovliga stämband.

Samtidigt börjar jag fantisera rätt svårt om New Orleans också. Om julen på Decatur Street. Hur är den? Hur den är på Manhattan vet jag. I Kalifornien likaså; soulsister Anna Björkman gav en gång en guidad tur runt de fulast dekorerade kvarter någon sett (och bjöd på gin tonics stora som hinkar, men det är en annan historia). Men The Big Easy? De gånger jag varit där har det alltid varit högsommar och så hett och fuktigt och allmänt kryddstarkt att ett begrepp som julen överhuvudtaget inte gått att föreställa sig.

Men att döma av stämningen

i Armstrongs "Christmas in New Orleans" är atmosfären ännu coolare, människorna ännu trevligare och festen ännu hetare.

Förmodligen har dom såna där dödligt goda po boy-mackor, med ostron eller cajunkorv, på julbordet också.

Ni hittar låten på diverse samlingar, till exempel "Christmas through the years" från 1997 och gör ni inte det kan ni ju alltid ringa Jens P.

* * *

Visste ni förresten att lo fi-Håkans pappa, lo fi-Roy, en gång hälsat på Louis Armstrong utanför Statt i Växjö?

Nu vet ni.

* * *

När den rätt så gudomliga Sara Isaksson kommer upp på Södra Teaterns scen och hjälper Tomas Andersson Wij med en riktigt salig och stor version av hymnen "Där får jag andas ut" känns det som att även jag nog faktiskt skulle kunna bli frälst. Det finns hopp, det finns hopp ...

Dagen efter lyssnar jag oavbrutet på Anderssons "Ett slag för dig" och kan konstatera att en värld som låter en sådan skiva passera obemärkt är en orättvis och ond värld.

Orsaker till extas