Håkan förbättrar inte tillståndet i världen

NÖJE

Vi fick Håkan. Men jag kan inte ljuga.

Det allmänna tillståndet i den så kallade rockvärlden blev inte mycket bättre för det.

Jag vill egentligen inte sjunga vidare på den klagosång som präglat den här sammanfattande krönikan de senaste åren.

Det har ju varit roligt i år. Det har ju varit spännande. Det har ju varit häftigt att få vara med igen.

Men det berodde i princip bara på Håkan Hellström.

Och tyvärr: en vacker göteborgare gör inte - hur gärna jag än vill tycka det - ett helt år.

I övrigt har den pop- och rockmusik jag är satt att följa stått och stampat på ungefär samma trista fläck som under 1900-talets slut.

Jo, bra skivor hittar man alltid - i synnerhet om man, till skillnad från puckon som jag, vet hur man gör när man beställer skivor på nätet och kan leta upp de udda fynd de stora skivbolagen är för spekulativa och korkade för att ens titta åt.

Men det finns inga synbara rörelser att jubla åt. Inga vågor som hotar att slå in över estraderna och skriva om hela samtiden åt oss.

Jag avundas de som kan koncentrera sig på ämnen som hiphop, r’n’b, techno och klubbmusik. Där finns kreativitet. Där finns fantasi. Där finns liv. Där uppstår nyheter som two step - årets mest omskrivna och mest intressanta fenomen.

När såg vi senast något så vitalt blomma ut på popscenen?

Kanske på den tiden Oasis fortfarande fanns på riktigt.

Någon som minns att de släppte sitt fjärde album i år?

Nä, kunde tro det.

Jag kan däremot inte glömma att Richard Ashcroft - representant för den andra giganten på den britpop-scen som så sent som för tre år sedan regerade världen - släppte sin solodebut. Det är nämligen en av de tråkigaste skivor jag någonsin hört.

England brinner - ner.

Den som tror att jag tänker glädjas åt att symfonirocken i olika mer eller mindre motbjudande former är på väg tillbaka kan gå och kamma sig.

Det ser jag bara som en bitter bekräftelse på att det akademiska och pretentiösa alltid får fotfäste när läget är så förtvivlat att de som ska bry sig inte längre orkar.

Men jag tror på 2001 i alla fall. Då kommer det hundra Håkan Hellström till.

Och sen är ingenting sig likt mer.

Årets låtar: Håkan Hellström ”Ramlar”, Hefner ”The day that Thatcher dies”, Tomas Andersson Wij ”Landet vi föddes i”, R. Kelly ”The storm is over”, Ulf Lundell ”Jag saknar dej”, Jayhawks ”I’m gonna make you love me”, Ryan Adams ”Oh, my Sweet Carolina”, Sade ”By your side”.

Årets retro: Supremes-boxen, New Orleans Funk-samlingen och Magazine-samlingen.

Årets video: Eminem ”The real Slim Shady”.

Årets cover: Hederos & Hellberg ”You’re a big girl now”, Sahara Hotnights ”Teenage kicks”, Primal Scream ”Kick out the jams”.

Årets läsning: Feber, Per Hagman ”Skugglegender”, Joe Ezsterhaus ”American Rhapsody”, Jim DeRogatis ”Let it blurt - the life and times of Lester Bangs”.

Årets filmer: ”High fidelity” och ”I huvudet på John Malkovich”.

Årets radio: Livet är en fest.

Årets bästa: Den där kvällen på Manhattan när jag kom från Vegas och Fredrik från Jamaica och vi möttes längst in i baren på Abbey Tavern på tredje avenyn. Shinjuku. Kyssen. Losec mups. Ian Gomm. Craps på Bellagio. The West wing. Almost famous. Tomas Vestrinen. Grand Hotel i Saltsjöbaden. Bomben. St. Louis Blues omklädningsrum. Och stora havet. Dry-martini-glas-knappar. Campers. Big Mouth Billy Bass. Twilight zone på Statt i Motala. Tågstationen i Yokohama. Musik & konst. Nattbadet i Tylösand. Gammeldansk. Q:s Dylan-nummer. East Village-baren som inte fanns. Arlanda Express. Macedonia. Pannkaksfrukost. Sonic. The Venetian. Viktor och Andrea. S.

Per Bjurman