Sammanhanget gör musiken

NÖJE

På annan plats i den här bilagan påstår jag att Primal Scream stod för årets konsert.

Så var det.

Och ändå inte.

Den riktigt stora live-upplevelserna 2000 inträffade egentligen på en serie provisoriska dansgolv, de flesta i nära anslutning till robusta bardiskar.

Jag tänker inte minst på en kväll på nedre Manhattan i somras, när jag och Sushi Boy Freddy – a.k.a. Virtanen, om någon undrar – var på väg från Jones till ramalaman kring Tompkins Square Park och stannade för vätskekontroll på en okänd bar på sjunde gatan.

Den var sensationellt sunkig. Jag minns ett skitigt cementgolv. Några halvtrasiga pinnstolar och ett par skinnsoffor. Halvskum belysning. Ett biljardbord. Löjligt billiga vodkadrinkar i plastmuggar. Och en jukebox späckad med gamla soulhits.

Vid bardisken satt en ensam flicka och sjöng med i alla Al Green-låtar vi givetvis knappade in? och, ja det blev ju som det blev.

Eufori.

Soulklassiker på soulklassiker.

Allsång.

Heliga bröder-för-alltid-skålar.

Till sist var det bara vi, två salta biffar från sydöstra Södermalm, kvar. Tjejen som sjöng ”Let’s stay together” och ”I’m still in love with you” blev typiskt nog hämtad av en tölp till pojkvän (jo, han var tölp – det såg man direkt). Men vi lät oss inte nedslås. Vi knappade in ett par Otis och ett par Aretha och ett par William Bell och sen började vi dansa.

Bara vi två.

Ensamma i hela lokalen.

På cementgolvet framför jukeboxen.

I överlycklig, extatisk, galen dans.

I ett hörn satt bartendern, en trött polska i smutsig förkläde, och gäspade. Som om hon sett det förr – många gånger.

Efteråt enades vi om att det där egentligen aldrig hänt. Att baren med flickan som sjöng Al Green-låtar egentligen inte finns. Att alltsamman var en dröm vi gemensamt drömde ihop i vårt slitna gamla rum på Gramercy Park Hotel. Men det var en fin dröm.

Med den lilla anekdoten vill jag ha sagt att de stora musikaliska upplevelserna inte nödvändigtvis behöver vara sammankopplade med konserter eller ensamma stunder med hörlurar vid stereon. Oftast är musik som allra bäst, allra mest magisk och allra mest omvälvande när man är på den bästa lokalen med de bästa människorna och känner den bästa stämningen.

Jag hoppas på många såna nätter 2001.

Gott nytt år.

Per Bjurman