Fyra svenska stjärnskott minns millenniets första år

1 av 5 | Foto: MÅRTEN SVEMARK
Händelserikt år Gustaf Hammarsten, Sara Sommerfeld, Hildegard Krebbs och Håkan Hellström har alla haft ett hektiskt år. Men vad minns de av vad som hänt i övrigt? Aftonbladet sammanfattar året tillsammans med dem.
NÖJE

År 2000 - kommer ni ihåg?

Britney Spears. Den regniga sommaren. Carola och Runar. Lukas Moodysson. Mellanöstern-

konflikten. Och Robinson.

Aftonbladet lät Gustaf Hammarsten, Sara Sommerfeld, Håkan Hellström och Hildegard Krebbs blicka tillbaka på millenniets första år.

Håkan (HH): Den där spången är lite jobbig. Åker man ut om man ramlar av spången?

Hildegard (HK): Du menar plankan?

HH: Ja, plankan, ja. Den har jag sett.

Sara: Det verkar jättekul med en sån tävling.

Jag måste avbryta ert Robinson-snack nu. Vad minns ni från år 2000?

Gustaf: Att jag var med i ”Tillsammans”, och att den dessutom blev en sådan framgång. Fler människor såg mig på bio första helgen än under alla år på teatern!

S: Det bästa för mig är ”Vingar av glas”, förstås. Jag var livrädd inför premiären – jag hade inte fått se en enda tagning i förväg.

HK: Var ”Vingar av glas” din första film?

S: Ja, som vuxen skådis. Men jag har jobbat som barnskådis en del...

G: Vi har ju jobbat ihop, i ”Den goda viljan”! Jag var med i typ 3,5 sekunder. Sara var med 3,9. (skratt)

Ok. Hildegard, vad minns du?

HK: Det är ju Robinson. Att jag sökte och kom med. Efter varje test i våras var jag övertygad om att jag inte skulle platsa. Men jag kom med!

HH: Bästa minnet det här året... Det har gått väldigt fort. Det var bara ett år sedan som jag skickade iväg min demokassett, faktiskt. Och bara någon månad senare så hade en massa skivbolag ringt.

HK: Är det många som försöker sko sig på dig nu när du är populär?

HH: Nej... eller, jo, det är det nog. Men det är helt ok. Jag bryr mig inte så mycket om pengar. Det viktiga var att jag fick släppa mina låtar på skiva.

S: Vad gjorde du innan? Höll du på med musik?

HH: Ja, jag var basist i Broder Daniel.

G: Att vara rockstjärna... det måste vara häftigt.

HH: Det är en sån maxad situation, att spela. Publiken har ju varit helt galen, och stormat scenen. Det är ganska omtumlande psykiskt.

Carola skilde sig från Runar i år. Kikki Danielsson berättade öppet om sin alkoholism.

S:

Det är skitbra av Kikki att bjuda på det, att vara en förebild och hjälpa andra. Men jag skulle aldrig göra det, skulle aldrig bjuda på en så stor svaghet.

Carola, då?

G:

Hon har ju varit aktuell på löpsedlarna i tio år, och allt med henne blir nyheter. Till och med när Runar skjuter rådjur... Jag har svårt att förstå att folk orkar bry sig.

HK:

Carola har knegat och kämpat ända sedan hon slog igenom i Melodifestivalen. Runar levde på hennes pengar, gick på fester med Dr Alban. Då kan hon lika gärna skippa honom och fortsätta själv.

HH:

Jag tycker att Runars och Carolas liv är som en enda lång dokusåpa. Det enda som skulle kunna få mig att höja på ögonbrynen vore om Carola blev djävulsdyrkare. Eller också mördad.

G:

Vad blir nästa nyhet? Blir det att Carola talar ut om sin alkoholism? Det vore tragiskt, men det känns bara som en naturlig del i medias följetong.

Britney Spears då?

S:

Hon är ju verkligen ett fenomen.

G:

Men är det inte samma sak där? Någon slags dramaturgi som slutar med att hon är full och snubblar i Tyskland. Först blev hon ett helgon. Sen jobbade folk för att slå hål på den bilden.

Hon har perfekt kropp. Är snygg. Är hon en bra förebild för unga tjejer?

HK:

Jag tycker man kan jämföra med Spice Girls. När de slog igenom helgonförklarades de av 10-åringarna. Men sedan blev de mer och mer kroppsfixerade sexobjekt, och då var de ingen förebild för småtjejerna längre.

S:

Samhället säger att man ska se ut på ett visst sätt, och då är det väl inte Britney Spears fel att hon försöker se ut så. Man kan ju inte ändra hela samhället.

G:

I USA ska varenda skådespelare vara så snygg och vältränad... Jag får ont i magen av det. Därför är det så underbart att en sån här kille..(pekar på Håkan) som ändå är en vanlig...

HH:

...Jag erkänner gärna att jag är smal och klen!

G:

Jamen, du är ju ingen mediaprodukt menar jag. Du gör din egen grej och varenda jävel köper din skiva. Samma sak med svensk film. ”Det nya landet”, ”Vingar av glas” och ”Jalla! Jalla!” handlar ju om vanliga människor, och folk tycker att det är skitbra.

HH:

Peter Birro och Lukas Moodysson är en del av en ny generation. Jag är övertygad om att de avskyr det glättiga och formstöpta 80-talsidealet. Det märks i allt de gör.

HK:

De vill att vi ska förändras, och inte stå kvar och stampa på samma ställe.

”Det nya landet”, ”Jalla! Jalla!” och ”Vingar av glas” – är vi på väg att få ett integrerat samhälle nu?

S:

Jag hoppas det. De här filmerna berör frågor som funnits länge. Det är nu som man börjar ta upp dem på allvar. Jag tror att svenska folket känner igen sig.

HK:

Jag tror att Sverige är mer ”mättat” på invandrare nu. När jag kom hit från Tyskland på 60-talet, fanns det inte så många invandrare.

G:

Jag pratade med en tysk regissör om ”Det nya landet”. Han hävdade att en sådan film hade varit otänkbar på tv i Tyskland.

HK:

”Det nya landet” var väldigt bra. Och jag tror faktiskt att tyskarna blir allt mer utlandsvänliga de också.

G:

Hittills har det varit politiskt korrekt och lite ”inne” att ha med invandrare. Jag hoppas att man kommer ett steg längre. Att man inte ens tänker på att de är invandrare. Det har ju inte med saken att göra, liksom.

Håkan. Aftonbladets musikrecensent Per Bjurman kysste dig på scen.

HH:

(börjar sjunga): ”Men Eva, Eva, vi måste börja leva”, sjunger jag på skivan. Det säger allt, tycker jag... Det var väldigt roligt... Alla frågar väldigt mycket om den där kyssen hela tiden.

G:

Va? Vad var det som hände? Kysste Per Bjurman dig, eller?

S:

Ja, berätta!

HH:

Jaa, det gjorde han. Och vad ska jag säga? Det var naturligtvis helt underbart. Vilken grej! Det hade ju varit helt otänkbart i början av året. Då hade jag ju inte ens någon skiva.

G:

Det vore väl underbart om teaterkritikerna kom upp på scenen och slätade av en när man spelade! (skratt)

Mycket film nu. Men det har ju varit Lukas Moodyssons år i år.

S:

Igen, ja.

Är han vår nya Ingmar Bergman?

S:

Han kommer med en ny våg inom svensk film, helt klart. Men samtidigt är han en motsats till Ingmar Bergman.

G:

Jag tror inte att jämförelsen med Bergman finns med på kartan. De nya filmarna vill göra sina egna filmer, utan att titta tillbaka på någon gammal tradition.

Vad har varit sämst under 2000?

G:

Mellanösternkrisen känns tröstlös. Först är det på väg att lösa sig, sedan går det tillbaka igen. Det är något tragiskt över det.

HK:

Allt regn i sommar, jag har ju faktiskt många blommor att sköta. Därför blev jag besviken över att det var så dåligt väder.

S:

Ja, vädret... Att leva i det här landet året runt, med mörker och regnet... Nu är det nästan nervsammanbrott alltså.

HK:

Det är typiskt svenskar att prata om väder. Ni kan prata i evigheter om det, samma sak med engelsmännen.

Vad förväntar ni er av nästa år, då?

S:

Jag ska sluta Scenskolan i vår, det ska bli jättekul. Jag längtar efter att få jobba.

G:

Jag hoppas få göra bra saker som jag tror på. Då mår man som bäst. Sedan hoppas jag att mitt privatliv blir lika underbart som det varit det här året.

HK:

Jag önskar att jag kommer att vara lika frisk nästa år, trots min ålder. Jag vill fortsätta styrketräna och springa. Och fortsätta med mitt projekt med arbetslösa kvinnor. För nu har jag ju bevisat att även äldre kvinnor kan!

HH:

Jag ska åka runt och spela under våren och sommaren. Annars ska jag bara leva livet. Jag kanske åker till Havanna. Jag inbillar mig att Kuba är allt som Sverige inte är.

Dan Panas , Tobias Lindner