Vi är värda att se tv-filmen ”Jazz”

NÖJE

I måndags kväll började historiens mest genomarbetade jazzdokumentär att visas i amerikansk tv.

Frågan är bara: Får vi också se ”Jazz”?

Jag ringer till SVT och kollar...

Ella Fitzgerald.
Foto: ANNIE LEIBOVITZ
Ella Fitzgerald.

Jodå, det visar sig att SVT förhandlar om att få visa den 19 timmar (tio avsnitt) långa dokumentärfilmen ”Jazz” som går på amerikansk tv under januari.

Programinköpare Urban Lasson säger att SVT tar beslut i februari.

- Vi siktar på att sända ”Jazz” i sommar, konstaterar han.

Kanon, för ”Jazz” är värd att visas i svensk tv. Och vi är värda att få se den.

För trots att dokumentären innehåller 498 jazzlåtar, tusentals fotografier av de största jazzlegenderna (många tidigare opublicerade) och berättar jazzens historia - från det som sägs vara världens första jazzinspelning (1917) via Louis Armstrong, Duke Ellington, Charlie Parker, John Coltrane, Billie Holiday, Charlie Parker, Miles Davis till dagens jazzjättar - behöver man inte vara jazzdåre för att uppskatta och vilja se den.

”Jazz” tvingar tittaren gå igenom två världskrig, tillbringa nätter på horhus, överbrygga rashat, skjuta heroin i armvecken, se städer växa upp och kyssas och kramas och älska.

”Jazz” är helt enkelt historien om USA.

Inför seriestarten på USA:s publicservicekanal PBS i måndags kväll har uppståndelsen runt dokumentärfilmaren Ken Burns - känd för att tidigare ha speglat det amerikanska samhället och dess historia med tv-serierna ”Baseball” och ”Civil War” - varit uppe på... tja, Britney-nivå.

Det tog Ken Burns och hans personal sex år att bli klara med ”Jazz”. På frågan om varför han valde ämnet, har Burns flera gånger citerat jazzkännaren Gerald Early:

- Om två tusen år kommer man att minnas USA för tre saker: konstitutionen, baseball och jazz.

Jag tippar på att skivbolagen Sony (Columbia/Legacy) och Universal (Verve) också blir glada om ”Jazz” visas i svensk tv i sommar.

I och med dokumentären har skivjättarna gått ihop i ett unikt samarbete. Resultatet är en fem album tjock cd-box (”Ken Burns JAZZ: The Story of America’s Music”) samt 22 samlingsplattor med de största jazzlegenderna. Det lär bli en höjdare.

Just det. Nämnde jag att Ken Burns och skribenten Geoffrey Ward ger ut en 500 sidor tjock bok i samband med dokumentären? Inte?

Jazzhistorien kommer, kort sagt, mot dig.

Det är bara att vifta vit flagg.

Het spis

Tobias Fröberg