Glenn och Josef och Martin och Hillary är coola

1 av 4
Foto: ANDERS DEROS
 
NÖJE

Glenn Strömberg

Det blågula fotbollslandslaget

fuckade upp fotbolls-EM riktigt rejält.

En av få som inte gjorde bort sig var en skäggig man vid namn Glenn Strömberg.

En gång i tiden var han fotbollsproffs. Nu driver han en agentur för ett avfallskraftsvärmeverk i Italien.

Dessutom är han en lysande expertkommentator i SVT.

– Jag är den absolut siste av betydelse. Först är det matchen, sen är det dom som tittar och sen jag. Är matchen bra finns det ingen anledning att jag ska sitta och snacka, sa han i Sportbladet i somras.

Ett underbart citat från en kille som fattat allt.

Josef Fares

Skynda! Skynda!

Har du inte sett ”Jalla! Jalla!” än, spring till en biograf nära dig. Men boka i förväg, det kan vara slutsålt.

Det var det när Puls skulle se den.

– Är det sant, säger regissören Josef Fares förtjust. Men nu har du sett den, verkade publiken gilla den?

Ja, det blev en massa spontana applåder till och med.

– Nähä!

Hela Josef Fares familj är med i hans lysande debutfilm. Däribland pappa Jan, som har för vana att boxa ner folk med sin mage i filmen.

Det fick han många applåder för. Hur kom du på den grejen?

– Han brukar göra så i verkligheten också, med mina kompisar och kusiner.

– Den är så jävla hård hans mage.

Martin Hederos

Jorå.

Puls såg den bejublade sista spelningen med nu avsomnade Nymphet Noodlers i Karlstad i mitten av 90-talet.

Lyckligtvis betydde det inte slutet på Martin Hederos musikaliska karriär.

Tur är väl det – han spelar ju piano som ingen annan.

Hörs han inte med egna Soundtrack of Our Lives, spelar han med Freddie Wadling, Pusjkins. Eller Ulf Lundell.

– Det var fantastiskt. Ulf Lundell fick alla att känna sig betydelsefulla, säger han.

Dessutom hyllades Martins finstämda projekt tillsammans med Mattias Hellberg stort.

Ett nytt album är på gång, men att lämna Soundtrack finns inte med på kartan.

– Nej, jag behöver båda delarna. Det måste vara ett växelbruk mellan det lugna och det rockiga, säger Martin.

Hilary Swank

Hillary Swank borde inte

blivit en duktig vuxenskådespelare som alldeles rättvist fick Oscar för huvudrollen i ”Boys don’t cry”.

För vad gjorde hon innan? Några saggiga tv-serier, bland annat rollen som Carly Reynolds i ”Beverly Hills”.

Och det som skulle bli hennes genombrott var i ”Karate Kid IV” när de skulle ha en tjej i stället för Ralph Macchio som blivit för tjock och plufsig. Swank var bra, men inte filmen.

Men hon bet ihop och fortsatte och visade hur bra hon är.

Nästa gång får vi se henne i ”The gift”. Och den har hon.