Här finns scenen som förklarar allt

1 av 4 | Foto: Pressens bild
Cameron Crowe.
NÖJE

På fredag går ”Almost famous” äntligen upp i Sverige.

Se den.

Där finns åtminstone en scen som förklarar allting.

”Almost famous” är Cameron Crowes romantiska, naiva, sentimentala och alldeles underbara film om de egna upplevelser som femtonårig wonderkid på rocktidningen Rolling Stone i början av sjuttiotalet.

Jag såg den

första gången i New York i somras och har redan skrivit ett par jublande krönikor om underverket. Nu borde jag förstås överlåta åt filmredaktörerna, de salta biffarna Herr A och Herr P, att fälla mer adekvata omdömen. Det ska jag göra också. Men först är det ett par kuriösa detaljer jag inte kan låta bli att frossa i.

Det gäller framför allt en tidig scen som jag tycker säger allt om den vettlösa kärlek man faktiskt kan känna till skivor och den musik som är inspelad på dem.

Den unge Cameron

har just fått ärva sin rebelliska storasysters skivsamling och bläddrar för första gången igenom vinylen. Sakta drar han fram klassiker efter klassiker. Lou Reeds ”Transformer”, Joni Mitchells ”Blue”, Led Zeppelins tredje ...

Pojkens ögon lyser, man hör hur han drar efter andan.

Som jag känner igen den magin. Den lusten. Den vibrerande, hjärtklappningsframkallande ivern en ung pojke känner inför såna skatter.

Man visste ju att där, i den äldre släktingens dammiga hyllor, fanns en annan värld, ett annat universum och dit förstod man plötsligt att man måste ta sig. Fort. Nu. Till varje pris.

Enligt mitt förmenande gör den scenen allena ”Almost famous” till ett måste - åtminstone för alla som någonsin förlorat sig i kärleken till rockmusik.

Men det finns mer.

Första gången Stillwater, det fiktiva band Camerons unga alter ego följer under sitt första uppdrag för Rolling Stone, kommer till New York tar de in på Gramercy Park Hotel. Det är "mitt" hotell, där jag alltid bor när jag är i New York. Första gången jag såg det ropade jag rakt ut i biomörkret. "Kolla, Virtanen, kolla. Det är ju där!" Sånt kan lyfta vilken film som helst.

Att soundtracket håller hög klass förvånar ju ingen.

Däremot är det

något förbluffande att dess absoluta höjdpunkt prickas in av - Elton John. Hans "Tiny dancer", från 1970, visar sig vara ett pianorockens mästerverk. Kanske är det, som de något äldre brukar påstå, att Elton faktiskt var värd att lyssna på en gång.

Philip Seymour Hoffman har ingen stor roll men hinner ändå, med sin gestaltning av Lester Bangs, visa att han är samtidens absolut coolaste skådespelare.

Fredag var det. Då går "Almost famous" upp. Don"t miss.

Orsaker till extas

Per Bjurman