Jag var också 15

NÖJE

Cameron Crowe, regissören bakom den mer eller mindre självbiografiska storfilmen ”Almost famous”, var alltså bara femton år när han inledde sin bana som rockjournalist.

Det var jag också.

Fast han började på Rolling Stone.

Och jag på Borlänge Tidning.

Utan att på något sätt vilja chikanera BT:s ärevördiga åttiotalsredaktion och dess gloriösa medlemmar - Berndt Norberg var ju ändå Dalarnas svar på Rolling Stone-redaktören Ben Fong- Torres - måste jag väl medge att det är viss skillnad.

Vi åkte till exempel väldigt sällan på turnéer med Allman Brothers.

Däremot tror jag faktiskt att de grundläggande bevekelsegrunderna och drivkrafterna och drömmarna var desamma i Borlänge 1983 som i San Diego tio år tidigare.

Jag ville ha det här yrket av precis samma anledningar som den unge Cameron. Jag var kär i rockmusik och ville till varje tänkbart pris få min omvärld att förstå den fantastiska magin som steg ur den svarta vinylen i min skivsamling.

Spela själv?

Nej, Ulf Lundells berömda tes om att alla rockkritiker egentligen bara är misslyckade musiker stämmer inte.

Jag ville aldrig bli Keith Richards.

Jag ville bli Lars Nylin, Mats Olsson och Jan-Olov Andersson.

De var, tyckte jag, mycket större stjärnor än artisterna de skrev om. Musikerna verkade aldrig fatta varför de var bra. Men en Mats Olsson kunde alltid förklara exakt, alltid fånga essensen i musiken, alltid väcka fullständigt sanslös lust och iver.

Så ville jag också bli.

En annan teori, ivrigt förfäktad av Philip Seymour Hoffmans version av hjälten Lester Bangs i ”Almost famous”, är att alla rockkritiker är töntar och försöker kompensera sin brist på coolhet genom att skriva om en rock’n’roll som är allt de själva inte är.

Det påståendet känns tyvärr inte lika lätt att avfärda...

Kända rockjournalister

Per Bjurman