Ett skivbolag som ger fred på jorden

NÖJE

Det är kanske inte helt sant.

Men jag brukar säga det i alla fall:

Om alla lyssnade på ECM-jazz skulle det vara fred på jorden.

Skivbolaget ECM (Edition of Contemporary Music) verkar ha inventerat sin drygt 700 album tjocka katalog, för nu dyker legendariska inspelningar från förr upp som nyutgåvor.

Därför vill jag berätta om skivbolaget som inte borde kunna överleva i tider av Belgian Blue, A-Teens och andra kommersiella fenomen.

1969 lånade tyske musikern och producenten Manfred Eicher 16 000 D-mark för att kunna starta upp sitt skivbolag. Första plattan, ”Free at last” med pianisten Mal Waldron (John Coltrane, Charles Mingus och Billie Holiday), spelades in i november samma år och sålde snabbt slut. Och Manfred Eicher fick bygga vidare på det som skulle bli Europas märkligaste och mest intressanta musikprojekt.

Under åren har ECM blivit känt av flera orsaker. Till exempel genom att ...

flera av jazzens skickligaste instrumentalister - listan är för lång för att ens börjas på - har spelat in sin musik på skivbolaget.

Manfred Eicher (som i flera intervjuer beskriver sig själv som en filmregissör) har gång på gång tussat ihop dessa genier, satt instrumenten i händerna på dem, låst in dem i en studio och tryckt på rec. Det låter flummigt och improviserat - vilket är myten om ECM - men verkligheten är precis tvärtom. Eicher har alltid haft järnkoll på vad han velat uppnå.

skivomslagen har varit lika viktiga som själva musiken. När lp-omslagen försvann på grund av cd:n sägs det att tysken grät blod.

När skivbolaget nu ägnar en liten stund åt återutgivning blir man väldigt glad.

Saxofonisten Dave Liebmans ”Drum Ode” (1974) är skön kaosjazz med fantastiskt spel av trummisen Bob Moses, Badal Roy (tablas) och Gene Perla (bas). Lite fusion. Lite jazz. Lite drum’n’bass, långt innan det fanns.

Trummisen Edward Vesalas ”Satu” (1977) med bland andra basisten Palle Danielsson och gitarristen Terje Rypdal är ... tja, så typisk ECM-jazz som det bara är möjligt.

Basisten Eberhard Webers ”Colours” (1980) med Charles Mingus-saxofonisten Charlie Mariano. Också typisk ECM-jazz, fast åt det vackrare hållet.

Basisten Arild Andersens ”Molde Concert” (1982) är helt enkelt världsjazz. Live tillsammans med gitarristen Bill Frisell, pianisten John Taylor och trummisen Alphonse Mouzon.

I vår ger ECM ut ung, norsk kritikerhyllad jazz ( Trygve Seim), fransk jazzkvintett ( Louis Sclavis) samt fri improvisation ( Paul Bley/Evan Parker/Barre Phillips).

Het spis

Tobias Fröberg