Riktiga Rockbjörnar

Varför leta i England när vi har Bear Quartet i Sverige?
Foto: A WEST SIDE FABRICATION/PAULINA HOLMGREN
Varför leta i England när vi har Bear Quartet i Sverige?
NÖJE

THE BEAR QUARTET

Gay icon (A West Side Fabrication)

Rock

De sa det själva i ett pressmeddelande efter fjolårets Hultsfredsfestival.

"Ingen vet någonsin var de har oss".

Bear Quartet hade då gjort så kallad skandal genom att till sin spelning i den ärevördiga Teaterladan skicka en enda medlem, Carl Olsson, som i 40 minuter framförde en enda låt - "Things we hate" - på synt och mellan varven ringde sina kolleger hemma i Norrland på mobilen och sa:

- Nu spelar vi.

De svarade kort:

- Coolt.

Jag tycker fortfarande att det är något av det mest vågade och punk-estetiskt fulländade dåd ett svenskt rockband utfört, men omvärlden reagerade med vrede och Luleå-kvintetten - jo, det är faktiskt en kvintett - såg sig tvingad att författa den där pressreleasen.

"Ingen vet någonsin var de har oss och precis så vill vi att det ska vara"...

Jag kan inte låta bli att tänka på den händelsen, och den kommentaren, första gången jag ska lyssna på "Gay icon" - den sällsamt produktiva björnkvartettens nionde fullängdsalbum på lika många år.

Hållningen går nämligen igen i bandets sätt att göra skivor. De är genomsyrade av samma slags kompromisslöshet, samma integritet, samma styvnackade vägran att ta den enklaste vägen ut och" ingen vet någonsin var de har Bear Quartet.

I bland koncentrerar de sig på renodlat indielarm, ibland laborerar de med syntpop, ibland målar de feta fresker med stora countryrock-penseln.

"Gay icon" visar sig sakna en helt entydig linje men det finns - i alla fall i merparten av låtarna - en övergripande air av" ja, pop, tror jag man kan kalla det. Pop som i Beach Boys. Pop som i Phil Spector. De har brutit upp ljudbilden, släppt in mer ljus och garnerat med ambitiösa krusiduller och fyndiga utsirningar.

Samtidigt händer det att Jari Haapalainen - den svenska indiegenerationens kanske främste gitarrhjälte - och de andra orienterar i rakt motsatt riktning, mot den riktigt bredbenta rocken. Förstklassiga "The plain no" är faktiskt ett slags Stones-gospel - silad genom ett tunt indiefilter. "Brother John" lutar åt samma håll, men sneglar samtidigt åt Neil Youngs jordigaste "Harvest"-excesser.

Mångbottnat.

Oförutsägbart.

Svårfångat - som synes - i ord.

Nej, ingen vet var de har Bear Quartet.

Det bästa med "Gay icon" är dock att Luleås finest skrivit en serie riktigt eminenta låtar igen. På föregångaren, "My war", hade de vissa problem på den punkten. De orkade inte slutföra de bästa idéerna. Här kryllar det av vassa, egensinniga, spektakulära och helt fullbordade låtar. En är glockenspiel-sprakande singelbomben "Load it", en annan den märkligt furiösa instrumentalen "A man walks into a bar" och ytterligare en inledande pianoballaden "From nowhere".

När jag hör såna nummer undrar jag varför så många söker sig till England för att, ofta helt desperat, hitta originella popband.

Vi har ju redan Bear Quartet här hemma.

Ett fantatiskt band vi aldrig kan veta var vi har"

Per Bjurman