Musik är en flykt från verkligheten

NÖJE

Många säger att deras favoritmusik är den som de kan relatera till.

Artister brukar säga att de hoppas att deras fans kan relatera till det de säger. Jag kan knappast relatera till musiken jag lyssnar på. Att sälja droger som tolvåring? Att alla svarta borde återvända till Afrika? Att ha fyra älskare och en Lexus? Att ens man har fyra älskarinnor och ingen Lexus? Att ha blivit blåst av branschen? Att Gud är bäst? Men det är precis därför jag berörs.

Musik är som att gå på bio. Det är en flykt från verkligheten. En fascinerande dröm, eller mardröm, som skapar olika känslor. Precis som med en film kan man känna för att se en viss sorts film för att förstärka eller bryta en känsla.

Bra gangsterrap, till exempel, är som att se en grym actionfilm. Den får en att jubla åt otroliga effekter och skratta åt ett omoraliskt men coolt manus. Att lyssna på Reflection Eternal är snarare ett intressant drama. I stället för att börja snacka i tuffa kodord kontemplerar man. Jag kan inte relatera mer till ”Magnolia” och Reflection Eternal än ”Matrix” och Master P. Allt är långt från Sverige. Men det är av den orsaken som jag älskar det. Det känns hemvant eftersom det funnits i min stereo sen barnsben, men samtidigt är det fantasibilder som jag har byggt upp. Eftersom rap ofta ganska konkret beskriver verkligheten blir det ännu mer filmiskt när man hamnar i New York och det är precis som man föreställt sig.

Jag trodde för några år sedan att jag förstod reggae. Sedan åkte jag till Jamaica. Jamaica - the movie. Jag har aldrig känt mig så hemma någon annanstans - mycket på grund av musiken. Samtidigt insåg jag att jag aldrig hade förstått reggae och även om jag förstår musiken mer i dag är det lika uppenbart att jag aldrig kan förstå den till fullo.

En ung, inhemsk kille från Hong Kong tittar säkerligen med andra ögon än mina på ”Crouching tiger, hidden dragon”. En underbar film, men Asien hajar jag ingenting av.

Jag skrev en gång att jag hellre lyssnar på bra amerikansk hiphop än motsvarande svensk. Svensk hiphop är min verklighet. Hur bra den än må vara är den inte lika exotisk och spännande. Petter gjorde svensk hiphop stor eftersom väldigt många kunde relatera till honom. Han gjorde det bra, men det är något alldeles extra att höra Capleton tända eld på Babylon och Lil’ Waynes historier om att deala droger. Det är filmer i klass med Ang Lees.

Marimba Roney