Stjärnsamlingar som saknar nerv

1 av 2
Mahler.
NÖJE

Om en skiva med saxade "highlights" ur en och samma operaföreställning åtminstone kan vara som målkavalkaden från en Stanley Cup-final, känns operastjärnornas tilltagande ariasamlingar mer som All Star-uppvisningar: skojigt för stunden men helt utan tävlingsnerv.

Världens kanske mest spännande unge baryton, tyske Matthias Goerne, tackar normalt nej till att sjunga "blandade program" eftersom snuttifieringen får även de tyngsta stycken att flyta som korkbitar på ytan. Att han gjorde ett sällsynt undantag för en eftermiddagskonsert i Berwaldhallen förra våren var en sällsam sensation för dem som löst biljett - precis som All Star-jippot i Globen härom helgen säkert var en rätt magisk live-eftermiddag för alla elvaåriga hockeyfans som var där.

Men när Goernes svenska tillfällighetskonsert med Radiosymfonikerna nu återupprepas i en glimrande men kartongtunn skivinspelning, "Arias" (Decca), känns det lika avslaget som om man skulle återge plojmatchen mellan Lag Nord och Lag Syd i studio, utan publik, för en dvd-inspelning.

Samma sak med

mezzosopranen Susan Grahams nya "Il tenero momento" (Erato), en egentligen magnifik, konstnärligt kreativ mix av Mozart och Gluck. Ändå får den mig mest att längta efter hela Glucks opera "Orphée et Eurydice", vars långsamma nedstigning i meditativ melankoli givetvis aldrig ens hinns antydas av de knappa tolv minuter Graham klippt ut.

Hellre då den

virtuost stajlade, on-ice-wienervalsande Sumi Jo, nöjd i sitsen som superkommersiell koreansk showsopran.

På nya "Prayers" (Erato) förvandlar hon religiöst tungsinne till fin, fjäderfjunig easy-listening, och att putsa fram den dolda pärlan "Take care of this house" ur Bernsteins sorgligt begravda "president-opera" tyder på ett visst egensinne. Dessvärre dränks det i låtsastårar som "Amazing Grace" och "Sometimes I feel like a motherless child".

Den som tål äkta

vattenstänk väljer svenska Jeanette Köhns nya romanssamling "Arkipelag" (Redhorn), en havssegling med Gösta Nystroem-djup. Eller samtidens allra underbaraste röst, österrikaren Andreas Scholl, som följer upp fjolårets himmelska Vivaldi med "A musicall banquet" (Decca), en skälvande hjärtetolkning av den kontinentalt kultiverade samling renässanssånger som far och son Dowland lanserade för luta för snart 400 år sedan.

Fyra sekel som fullständigt förtunnas och försvinner på Scholls flyghöjder.