Idioter och anonyma brev

NÖJE

Jag och en väninna - som också skriver - sitter och suger på varsin kopp sumpigt snobbkaffe och jag är syster dyster och har pannan lagd i djupa veck. "Folk är idioter" hävdar jag, "varför kan man inte bli älskad av alla?" och "det måste vara nåt fel på mig".

Anledningen till att just den här fikan är så självömkande är att vi båda nyligen fått ilskna läsarreaktioner och vi konstaterar förvånat att hur oförarglig man än tycker att man varit så finns det alltid människor som retar sig på det man skriver. Och - självklart - kritik ska man definitivt tåla, och att göra folk förbannade är inte nödvändigtvis dåligt, men ibland blir man så förvånad över de SAKER folk irriterar sig på. Det är sällan själva åsikten man uttryckt eller fenomenet man beskrivit som kritiseras, utan i stället har folk en förmåga att fastna för små slumpmässiga detaljer, som att man använt ordet "pingisnörd" i nån bisats (läsarreaktion: "Pingis är faktiskt en SERIÖS sport, som utövas av många duktiga svenska ungdomar. Det är väl bättre än att de KNARKAR!") eller att man sett ful ut på nån bild (ett av de mer hatiska brev jag fått - ett sånt där osignerat med hårstrån fastkladdade i kuvertgummeringen - innehöll slutklämmen: "Du är säkert KÖTTÄTARE, det syns på dig!").

Och så sörplar vi vidare på vårt äckliga espressokaffe och tycker synd om oss själva både i synnerhet och i allmänhet i sån martyrisk utsträckning att vi till slut känner oss riktigt renade och upplyfta.

Senare på kvällen - slözappande framför teven - hamnar jag mitt i en hiphopgala på ZTV. Ken, Petter, Melinda Wrede, Ayo och alla våra "svenska hiphoplöften" livebrölar från scenen. Tänker jag då på Kens soulcoola komp?

Eller de generationsromansgeniala texterna?

Nä.

Jag undrar varför Melinda tar sig i skrevet hela tiden. Och varför det alltid är minst tre personer som skriker hey, c"mon och ah ah i munnen på varandra innan låten sätter igång. Och hur kul det ser ut att de i brist på koreografi och självbevarelsedrift hoppar in i varandra hela tiden i sin iver att lufsa runt på ett hiphopartat sätt i sina Dunderklumps-Lionel-stora byxor.

Nåja. Man kanske skulle skriva ett anonymt brev?

Eller som vi sa i Norrland: den som sa"nä han va"nä.

Jessika Gedin (noje@aftonbladet.se)