Med nyfikenheten som drivkraft

NÖJE

Jag blev riktigt, riktigt glad första gången jag hörde Mazarine Streets nya singel "Upstairs". Inte för att låten knockade mig, den är bra om än inte sensationell, utan för att det absolut inte lät som jag hade väntat mig.

Mazarine Street är stockholmsbandet som släppt två fräcka album med tuff rock rotad i Stooges, det tidiga 70-talets Rolling Stones, Jon Spencer Blues Explosion och en massa andra punkigt bluesiga akter från nu och då.

Jag visste att detta var ett band med ovanligt öppna sinnen för att verka på den svenska indierockscenen, men blev ändå rätt häpen av "Upstairs".

Det var nämligen r&b. Modern r&b. Första lyssningen tänkte jag rentav Eric Gadd, men sedan utkristalliserade sig snarare drag av Prince och amerikansk västkusthiphop.

På kommande albumet "Delirious", där bland annat Thomas Rusiak varit inblandad (var det umgänget med Mazarine Street som inspirerade honom att köra Stooges "I wanna be your dog" på Rockbjörnsgalan i måndags?), är det mer r&b och jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker men jag älskar att de gör det.

Mazarine Street rekonstruerar hela sin idé, river ned, börjar om och ändå inte riktigt. För själva grunduttrycket finns kvar, det är liksom fortfarande punkblues i attityden. Och än en gång föds nåt nytt ur den spänning som bara finns i unga vita mäns vilja att låta svarta.

Rekonstruering är alldeles för sällsynt i modern rock, där det mer och mer handlar om tydlig profilering och allt mindre om chanstagande. Det är alltför få artister i dag som man inte vet var man har.

Visst, även jag har skrivit några av de där Teenage Fanclub-recensionerna som går ut på att det låter precis som det brukar och det är precis så man vill ha det och det är det ju, i just "Fannies" fall.

Exemplen är otaliga på musiker som nog bör hålla sig till det de kan bäst, sällan är det dem man blir sådär hopplöst förälskad i. Det är i stället i många fall de som sätter karriären på spel, som med nyfikenheten som drivkraft vågar börja om på ruta ett och ge sig på sånt som de inte vet om de klarar av som ofta hittar allra längst in. Som Beatles. Bowie på 70-talet. Beck. Primal Scream. För att inte säga Bear Quartet, ett av väldigt få svenska band som man sällan vet var man har.

Ibland blir inte resultatet lysande men det är faktiskt en del av charmen.

För när det väl blir bra brukar det ofta blixtra, dundra och dofta magi.

Håkan Steen