Ed Harcourt blir större än Gud

NÖJE

Ska be att få presentera ett geni.

Ed Harcourt.

Han kommer att bli större än Gud.

Stora ord.

Särskilt som britten Harcourt bara är 22 år och inte givit ut något mer än en sex låtar lång mini-cd.

Men det är just den ringa åldern som väcker såna våldsamma förhoppningar.

Det är inte bara det att han på ”Maplewod”, som debuten heter, låter som Tom Waits, Randy Newman, Rickie Lee Jones och en mer jazzinspirerad Harry Nilsson.

Han besitter redan den pondus, den svärta och den emotionella lyhördhet det tagit de veteranerna hela artistskap, hela liv, att erövra och utveckla.

Jag trodde att man måste ha gått igenom minst två skilsmässor, gjort några vändor på behandlingshem och sett sitt lag både vinna mästerskapet och åka ur serien för att kunna göra låtar som ”I’ve become misguided” och ”Whistle on a distant train”.

Men Ed Harcourt är redan färdig.

Fullfjädrad.

Vid 22.

Att han samtidigt ser till att harmoniera med sin samtid och ständigt placerar sitt oftast pianobaserade storytellande i ljudbilder som bara andas 2000-tal förstärker ju intrycket av att det är en alldeles sanslöst stor talang vi har att göra med här.

Svenska EMI sitter på distributionsrättigheterna till ”Maplewood” men verkar inte riktigt veta hur den ska hanteras.

Det vet jag.

Ut med skivan.

Nu.

Kathryn Williams ”Little black numbers” är en annan skiva man kunnat läsa hyllningar om på Feber men inte haft en chans att få tag i. Men tack vare Stefan Jacobsson på Pet Sounds, alltjämt en av Stockholms allra bästa skivaffärer, sitter jag nu här med ett ex och det är bara att konstatera att Lokko inte ljög om den heller.

Otroligt vackert, intimt och starkt.

Samme Lokko spelar på en privat Reasons to belive-cd in tre låtar med The Strokes – rasande tvättäkta New York-grupp som uppdaterar det bästa hos Velvet Underground, Ramones, Heartbreakers, Blondie, Richard Hell och Jonathan Richman. De tre låtarna är så satans in i helvitte bra att jag inte kan låta bli att nämna dem, trots att de bara finns på en egenproducerad skiva och verkligen är omöjliga att få tag i.

Men finns det minsta gnutta av rättvisa kvar i världen är Strokes snart hetare än solen.

Kom ihåg var ni läste det ? nästan först.

Läser ”Hannibal”, Thomas Harris uppföljare till ”När lammen tystnar”. Det var oerhört spännande – tills DN:s New York-korre Lennart Pehrson (alla riktiga Lennart Persson stavar förstås Lennart Persson) i en notis avslöjade precis hur den slutar.

Jag kommer till New York på fredag. Bara så Pehrson vet

?

Orsaker till extas

Per Bjurman