Depeche Mode är tillbaka

1 av 5 | Foto: ANTON CORBIJN
DEPECHE FINNS. Martin Gore, David Gahan och Andrew Fletcher har överlevt 20 år av framgång och motgång. Skivan ”Exciter” kommer i vår.
NÖJE

Namnet ”Depeche Mode” betyder ungefär ”hastigt mode”.

Kanske ett lite missvisande namn för en grupp som varit populär i nära 20 år och sålt 50 miljoner skivor världen över.

I vår kommer bandets tionde studioplatta.

Här är deras historia.

Depeche Mode bildades

i engelska Basildon 1980 av skolkompisarna Martin Gore, Vince Clarke och Andrew Fletcher. Efter att ha hittat en sångare - David Gahan, konststuderande och lokal trubbelmakare - slängde bandet de vanliga instrumenten och hoppade på den senaste trendvågen.

Syntpop.

Depeches debutsingel ”Dreaming of me” släpptes tidigt 1981.

Den väckte tillräckligt mycket uppmärksamhet, mitt i syntvågen som just då drog över Storbritannien, för att bandet skulle hyllas i musikpressen. Förväntningarna på första plattan, ”Speak and spell” var höga.

Och ingen blev besviken. Plattan genererade två nya hitsinglar, ”New Life” och ”Just can't get enough” (fortfarande kanske den DM-låt som allra flest känner igen).

Men redan där hade Depeche Modes historia kunnat sluta. Innan ”Speak and spell” släpptes intervjuades bandet av poptidningen Smash Hits. Vince Clarke, som skrivit åtta av debutens elva låtar, ville skriva glad pop utan något underliggande budskap, förklarade han.

De andra höll god min.

Ett år senare, när uppföljaren ”A broken frame” kom, var Vince Clarke borta från gruppen. Han har sedan dess blivit mest känd som grundare av både Yazoo (som också splittrades efter något år) och Erasure, där han har blivit kvar.

Depeche Mode hade

alltså förlorat sin låtskrivare. Vad göra?. När Martin Gore - den tyste, som undvek de flesta intervjuerna - tog över rollen blev det andra tongångar.

”A broken frame” är, som titeln antyder, inte en glad popskiva.

- Man måste förändras. Du kan inte hålla på på sammna nivåhela tiden utan du utvecklas under vägens gång. Förr var det elektropop, nu är det något annat, sa Dave Gahan i en intervju 1982.

Men för hans del skulle utvecklingen tära hårt.

Många fans blev

förbryllade efter ”A broken frame” och ännu mer efter 1983 års platta - ”Construction time again”. En uttalat politisk skiva, med påhopp mot kärnkraft och kapitalism - ”Everything counts” - var väldigt långt ifrån vad bandet hade velat göra två år tidigare.

”Some great reward” året efter var inte direkt politisk, utan utforskade kärlekens mörkare sidor. ”Master and servant”, ”Blasphemous rumors” och ”People are people” var minst sagt dunkla - men blandades med spröda ballader som ”Somebody”.

De två följande plattorna ”Black Celebration” och ”Music for the masses” - 1986 och 1987 - fortsatte på den inslgna vägen, men bandet sålde fortfarande bra. De låg mellan underground och mainstream, lyckades vara ett band som höll på sin egen vision utan att skrämma bort alltför många skivköpare. Depeche Mode var outsiders samtidigt som de var någorlunda inne.

Sedan blev det tyst.

Mellan 1987 och 1990

låg Depeche Mode mer eller mindre på is. Martin Gore släppte en soloplatta. Men när en ny platta - ”Violator” - väl kom, blev den också deras största framgång dittills.

”Violator” avvek inte så mycket från den tidigare formeln - samma tema, med lite snabbare beat och fler gitarrer - men tiden var kanske mogen för Depeches stora genombrott.

Skivan såldes i 6 miljoner exemplar de första månaderna.

Singlarna ”Enjoy the silence” och ”Personal Jesus” sålde guld över hela världen, och när Depeche 1990 kom till Stockholm för en konsert i ett fullsatt Globen, var de på toppen.

- Man ska komma ihåg att vår popularitet vuxit sakta, skiva för skiva. Och så länge som varje ny Depeche Mode-skiva är bättre än den föregående, är det förstås en idealisk situation, sa Andy Fletcher till musikjournalisten Jan Gradvall då.

Så kanske det var. Men nu började det gå utför.

Efter 1993 års platta

, ”Songs of faith and devotion”, verkade bandets interna problem vara på väg att slita sönder gruppen helt.

Skivan sågades av flera kritiker, avfärdad som pretentiös och humorlös.

Andy Fletcher hoppade av Faith and Devotion-turnén halvvägs.

Alan Wilder, som varit med sedan Vince Clarkes avhopp och som av många sågs som den sammanhållande kraften i bandet, lämnade gruppen och förklarade att han ledsnat på de ständiga interna bråken.

”Medan jag tycker att vår musikaliska kvalitet har blivit bättre, har kvaliteten på vårt samarbete sjunkit till en nivå där jag inte längre känner att målen helgar medlen. Jag vill inte peka ut någon enskild; det räcker med att säga att vår relation har blivit väldigt ansträngd, alltmer frustrerande och i slutänden på flera sätt olidlig.” skrev Wilder, som också producerat de senaste plattorna i ett pressmeddelande.

David Gahan hade under 80- och 90-talet fått allt svårare problem med droger och depressioner vilket kulminerade i ett misstänkt självmordsförsök 1995, och en överdos året efter på heroin och kokain, då han med knapp nöd undkom döden.

Men bandets gravskrift var redan skriven.

Få trodde att planerna på en ny platta var realistiska. Men när ”Ultra” kom ut 1997 togs den ändå emot någorlunda varmt av kritikerna. Och när Depeche Mode året efter - med David Gahan drogfri - gav ut samlingsplattan ”86>98” och for ut på världsturné inför utsålda arenor, sågs det av alla som ett värdigt avsked.

- Jag var inte säker på vad som skulle ske sedan. Jag kände att, ”om det här är slutet, så är det okej”. Det här har ärligt talat varit en överraskning, säger David Gahan.

För det blev ju inget avsked.

”Exciter” kommer i april-maj

, och i pressreleaserna är bandmedlemmarna entusiastiska över att vara tillbaka.

En ny producent, Mark Bell, som tidigare arbetat med Björk, har tagits ombord. Men bandet lovar att Depeche Mode ska gå att känna igen.

- Det är nästan som en ”greatest hits”-platta av låtar som inte givits ut. De skulle kunna komma från olika år i vår karriär. Jag säger inte att alla låtarna kommer att bli stora hits, men plattan känns stark, säger David Gahan.

Om det är så - om ”Exciter” är så spännande som fansen hoppas - får vi se i vår. Tills vidare kan man lyssna på delar av två av låtarna här på aftonbladet.se.

Vid det här laget har alla lärt sig att det inte är värt att räkna ut Depeche Mode.

Tjuvlyssna på Depeche Mode!

Diskografi

Mattias Källman